”Skapa hållbar samverkan mellan privat och offentligt”

Pandemin har bidragit till att väntetiderna för besök inom hälso- och sjukvården har ökat. Patienter med besvär från rörelseorganens sjukdomar har kraftigt nedprioriterats, vilket tydligt framgår i publicerade data från Sveriges Kommuner och Regioner om väntetider i vården. Till exempel hade drygt 50 procent av patienter med ortopediska besvär/sjukdomar väntat mer än 90 dagar på operation under december. Motsvarande siffra för övriga patientgrupper var knappt 40 procent. 

I ett försök att erbjuda patienterna den lagstadgade rätten att få behandling inom tre månader har majoriteten av regionerna valt att tillämpa vårdgarantin och tecknat nya avtal med kliniker som drivs av privata aktörer. Kollegorna som arbetar på de privata sjukhusen/klinikerna har under det senaste dryga året bidragit med att ta hand om patienter, med bland annat ortopediska besvär, på ett föredömligt sätt. 

Läs mer: Tiotusentals svenskar köar för operation 

För att kunna möta behovet av given behandling inom privat verksamhet har personal som tidigare varit verksam inom offentlig hälso- och sjukvård flyttat över till de privata aktörerna. Samtidigt har de flesta av de privata klinikerna inte tillgång till samma resurser som inom de offentliga sjukhusen, vilket bidrar till att patienter med svår samsjuklighet eller komplexa besvär, och som kan vara i behov av operationer, inte kan nyttja vårdgarantin. 

Vi ser förstås stora fördelar med att en grupp av patienter ges möjlighet att få tillgång till specialiserad vård inom 90 dagar. Det är dock inte okomplicerat när fler och fler patienter omhändertas inom privatdriven verksamhet. Några konsekvenser är: 

• Kompetens- och kapacitetsförlusten som skapas av att resurser flyttas medför att de svårast sjuka patienternas möjlighet till behandling ytterligare försämras.

• Med en minskad andel patienter med enklare åkommor inom den offentligt drivna hälso- och sjukvården kommer utbildningssjukhusen inte att klara sitt utbildningsuppdrag inom samtliga berörda professioner. 

• Möjligheten att bedriva klinisk forskning inom de offentligt drivna sjukhusen har och kommer att kraftigt begränsas. 

Behovs- och solidaritetsprincipen föreskriver att vårdens resurser ska satsas på de patienter som har störst behov. Så sker inte nu och risken finns att denna viktiga princip åsidosätts. Därför menar vi att det är hög tid för professionerna, patienterna samt beslutsfattare i regionerna att bidra till skapandet av hållbara och välfungerande samarbeten mellan de offentligt och privat drivna sjukhusen. 

Flera verksamheter runtom i landet har uppmärksammat ovanstående problematik och i flera regioner har samarbetsprojekt inletts mellan offentliga och privatdrivna verksamheter. Det behövs dock ytterligare krafttag för att på sikt säkra kompetens, värna om de akut sjuka samt de svårast sjuka i behov av planerad kirurgi. För att säkerställa kvaliteten på Sveriges framtida ortopediska sjukvård föreslår vi följande:

• Alla aktörer som erbjuder patienter hjälp inom vårdgarantin ska åta sig ett väldefinierat utbildnings-, forsknings- och jouransvar.

• Ansvaret för oplanerad och därmed mer svårplanerad ortopedisk vård (akuta tillstånd, akuta komplikationer efter planerad ortopedi med mera) måste ges tillräckliga resurser/prioritet och ske i samverkan mellan offentliga och privata vårdgivare.  

• Att regeringen antar en nationell strategi för vård av kroniskt sjuka som bland annat omfattar krav på antal vårdplatser för patienter med kronisk sjukdom per region, krav på antal utbildningsplatser för regionerna och en nationell samordning av köer, hjälpmedel och rehabilitering.

• Låt den offentligt drivna sjukvården behålla huvudansvaret för en tillräckligt stor andel patienter och medarbetare för att offentlig hälso- och sjukvård ska kunna klara sina uppdrag på både kort och lång sikt. 

För att ta fram konkreta åtgärdsförslag utifrån problembeskrivningarna ovan föreslår vi att det skapas en nationell arbetsgrupp kopplad till nationella programområden, där representanter från myndigheter och regioner, patienter, medicinska fakulteter samt professioner ingår. Denna gruppering skulle kunna verka för att skapa ett ramverk för formaliserad och strukturerad samverkan kring sjukvård, forskning och utbildning mellan de privat och offentligt drivna sjukhusen och vårdgivarna.

Birgitta Ekstrand, ordförande Svensk ortopedisk förening

Helena Brisby, representant för Professorsnätverket i ortopedi

Lotta Håkansson, ordförande för Reumatikerförbundet

Maziar Mohaddes, ordförande för Nationellt programområde rörelseorganens sjukdomar