Få hela storyn
Starta din prenumeration

Prenumerera

Fredag04.12.2020

Kontakt

Annonsera

Meny

Starta din prenumeration

Prenumerera

Sök

Debatt

SKL och Socialstyrelsen bör be om ursäkt

Publicerad: 2 December 2009, 13:23

Läkare protesterar mot uttalandena om att 10 000 onödiga artroskopier utförs varje år.


Många ortopeder satte utan tvekan kaffet i vrångstrupen i förra veckan då Sveriges Kommuner och Landsting, SKL, och Socialstyrelsen under ledning av ortopederna Leif Dahlberg och Göran Garellick gick till generalangrepp mot Sveriges ortopeder vid presentationen av Öppna jämförelser 2009.

Detta genom att påstå att de ortopeder som hängt med i utvecklingen och lärt sig artroskopera årligen skulle utföra 10 000 onödiga artroskopier och därigenom utsätta sina patienter för onödiga risker. Vi ortopeder anklagades vidare för att inte prata med våra patienter och för att drivas av vinstintressen.

Som grund för detta anger man att 6 000 artroskopier utfördes 2008 med diagnosen artros och att dessa inte alls borde ha gjorts då ingreppet saknar patientnytta. Till dessa artroskopier lägger man till 4 000 av 6 000 artroskopier med diagnosen meniskskada, där man anser att 75 procent av ingreppen också varit onödiga.

Emellertid slår herrar Dahlberg och Garellick, SKL och Socialstyrelsen in öppna dörrar. Att artros i normalfallet inte är en indikation för artroskopi vet alla ortopeder sedan lång tid, liksom att stor restriktivitet ska råda vid eventuell operation av degenerativa meniskskador hos äldre.

Spontant låter 6 000 artroskopier med artrosdiagnos som en hög siffra. Motsvarande antal i Stockholm är cirka 500.

Är alla artroskopier med diagnosen artros onödiga? Här gör utredarna ett misstag då de bygger sina antaganden på en diagnos och inte indikationen för ingreppet i fråga. Artroskopi är även ett diagnostiskt hjälpmedel. En andel diagnostiska artroskopier anses därför rimligt, cirka 10 procent.

Det finns också en patientgrupp där en artroskopi kan ge värdefull information om pro­gnos, alternativa behandlingar och även som fungera som ”utbildning” av patienten. Patientens tillstånd kan också förbättras genom att avlägsna en lös benbit.

Däremot verkar 6 000 artroskopier med meniskdiagnos som en låg siffra. Motsvarande antal i Stockholm är cirka 3 000.

Under 2008 aktualiserades denna fråga i en artikel i Läkartidningen där författarna ansåg att artroskopier med meniskresektion kunde rättfärdigas i hög utsträckning. Anmärkningsvärt är att Dahlberg var medförfattare till denna artikel, men nu helt har bytt ståndpunkt i frågan.

Problematiken är givetvis att operera ”rätt patienter”. Från utredarnas sida framförs - dock helt utan underliggande studier – att artroskopin ”inte leder till en förbättring för patienten”. De studier de hänvisar till har visat att artroskopi inte ger bättre resultat i frågan om degenerativa meniskskador hos äldre patienter, men ej heller sämre resultat. Utredarna hänvisar till kostnaden 10 000 - 11 000 kronor per ingrepp – utan att uppskatta vad den alternativa behandlingen kostar i form av sjukgymnastik och förlorad arbetsförtjänst. Dessutom utförs en modern artroskopi i lokalbedövning till lägre kostnad och patienten kan troligen bli bra snabbare.

Utredarnas antagande om att 75 procent av alla artroskopier i gruppen inte skulle förbättra patienten saknar vad vi vet all vetenskaplig grund. Här verkar författarna ha gripits av sensationen och spekulerar fritt.

Utredarna framför också synpunkter på att privata vårdgivare skulle utföra fler onödiga artroskopier än offentliga, men för detta saknas det stöd i Stockholms databaser.

Vi är ett flertal ortopeder i Sverige som både kan artroskopera och ta upp anamnes samt även undersöka en patient. Risken för en infektion vid artroskopi är låg. Det finns inget stöd för utredarnas uttalande om komplikationsrisker och bristande kommunikation läkare-patient.

Enligt gällande lagstiftning utformas och planeras behandlingen i samråd med patienten, som har en ”medbestämmanderätt”. De patienter som tidigare artroskoperats med god effekt har ofta önskemål om att få samma behandling. I många fall har patienterna redan genomgått, enligt författarna ”likvärdig” behandling med sjukgymnastik och ”livsstilsanpassning” etcetera, men trots det inte blivit bättre.

Vår uppfattning är att tilltron till både SKL och Socialstyrelsen minskar avsevärt när de publicerar slutsatser utan vetenskaplig grund och via media förmedlar en negativ bild av en hel yrkeskår. Vi noterar också de stora skillnaderna mellan Stockholm och övriga landet. Stämmer över huvud taget statistiken? Varför har man inte diskuterat detta med den artroskopiska expertisen? Vi anser att SKL och Socialstyrelsen bör be Sveriges ortopeder om ursäkt.

Magnus Forssblad
Björn Engström
Anders Valentin
Leif Swärd
Ejnar Eriksson

Magnus Forssblad, Björn Engström och Anders Valentin
är överläkare vid Capio Artro Clinic i Stockholm.

Leif Swärd
är överläkare vid Orthocenter i Göteborg.

Ejnar Eriksson
är professor emeritus, Vallentuna.

Dela artikeln:


Dagens Medicins nyhetsbrev

Välj nyhetsbrev