Få hela storyn
Starta din prenumeration

Prenumerera

Debatt

SKL:s utspel handlar om 0,8 procent av kostnaderna

Publicerad: 13 december 2012, 09:39

SKL:s utspel om att halvera kostnaden för inhyrd personal handlar om 0,8 procent av vårdens totala kostnad, skriver läkaren Bodil Carlsson.


SKL har beslutat om ett projekt igen. Det informerar man om på DN Debatt. Den här gången ska man bättra på sitt arbetsgivarvarumärke för att kunna halvera inhyrd personal inom vården. Man tänker sig att bli attraktiv som arbetsgivare. Ska det alltså bli bättre och mer tillfredsställande att jobba för landstingen, vilket är på tiden, eller bara billigare – för landstingen? Inhyrd vårdpersonal påstås vara dålig för patienterna, för arbetsmiljön och (förstås) för ekonomin. På något sätt måste man alltså få fast anställd personal att fylla alla de tomma platser som inhyrd personal nu täcker upp.

Hur ska det gå till?

I det avseendet är SKL duktiga på att slira på orden. Man skulle önska att SKL:s och landstingens ledande befattningshavare var lika slängda på annat. Att lägga fram relevanta fakta, till exempel. Eller leverera fungerande IT-system inom vården. Eller, om detta är övermäktigt, åtminstone begränsa sin fantasi när det gäller nya titlar och befattningar. Som den nyinrättade och vederbörligen tillsatta tjänsten som direktör för ägarstyrning inom Västra Götalands-regionen. Vad tillför den till den befintliga uppsättningen välavlönade befattningar och hur mycket kostar den?

SKL kan förslagsvis börja sitt imageförbättrande arbete med att läsa om på den kända samhällsekonomiska princip som kallas för lagen om sjunkande marginalnytta. I korthet går den ut på att för varje ny nivå av adderad komplexitet i en organisation stiger kostnaden, i pengar och i strul – medan nyttan minskar. Heroma, någon?

Så hur mycket pengar kostar den inhyrda personalen inom vården totalt? 2 miljarder kronor per år.

Hur mycket kostar vården totalt? 230 miljarder kronor per år.

SKL:s utspel handlar om 0,8 procent av kostnaden. Det var det relevanta faktum man glömde nämna den här gången.

Det stora beslutet nu är alltså att få ner 0,8 procent till 0,4 procent. Säkert kommer en sådan omvälvande förändring att lösa vårdens alla svårigheter. Eller? Genomförandet ordnar man genom att tvinga slutkörda primärvårdsläkare att gå upp i arbetstid. Genom att förbjuda folk att på sin intjänade jourkomptid jobba på någon vårdcentral i Norrland. Genom att låta andra personalgrupper ta över läkaruppgifter. Eller – om det nu absolut inte går att komma ifrån att läkarutbildning behövs för en del läkaruppgifter – genom att importera doktorer.

Det är väl i stort innehållet i SKL:s åtgärdsdeklaration. Vad har det med arbetsgivarattraktivitet att göra?

Är man attraktiv som arbetsgivare när ens anställda sliter sitt hår över ett ordinationsIT-system som många av oss ser som patientfarligt?

Är man attraktiv som arbetsgivare när sjuksköterskor och läkare som gemensamt uttrycker oro för cancervården hotas med sparken av en högsta chef som kanske hade behövt friska upp sin bekantskap med grundlagen?

Är man attraktiv som arbetsgivare när anställda som rapporterar sviktande patientsäkerhet orsakad av platsbrist inte vågar uppge sina namn utan ber journalisten att få vara anonym?

Är det ett bra arbetsgivarvarumärke att mörka hackerintrång i patientregister?

Är det ett bra arbetsgivarvarumärke att applådera sig själv för en vårdgaranti som gör att patienter trängs bakåt i kön av nykomna remisser?

Eller ligger arbetsgivarattraktiviteten i det ständiga producerandet av New Public Managementsfärens favoritfloskler och passande tystnad inför obekväma fakta?

Nationella åtaganden kräver en nationell bas. Så länge vi betalar lika skatt, oavsett var vi bor, betalar vi för lika tillgång till utbildning och vård. Kommunerna i SKL har inte lyckats med skolan och landstingen kommer inte att klara sjukvården. Det vården behöver är nationella IT-system som fungerar vid leverans, nationella beslut om produktion och kostnader, nationell organisering av rikstäckande bemanning och ledningsansvariga som har kunskaper om sitt beslutsområde. Vårt eget jobb kan vi organisera själva. Väldigt många av oss skulle med en känsla av största befrielse välja att arbeta i självstyrande offentliga vårdenheter där vi kan rösta fram våra närmsta chefer, välja våra administratörer och avgöra vilka patienter som måste prioriteras utifrån behov. Deras behov! Inte politikernas behov av en patientvänlig image.

Kvasidemokratiska företagsimitationer som utfodrar växande adminstratörsflockar på den outtömliga kvasimarknad som är skattebetalarnas pengar - det behöver vi däremot inte. Lägg ner landstingen!

Fotnot:  Heroma är ett datoriserat tidsrapportsystem.

Dela artikeln:


Dagens Medicins nyhetsbrev

Välj nyhetsbrev