”Skriande materialbrist kräver handlingskraftig stat”

En dag kom inte längre leveranserna av alla de tusentals föremål som sjukvårdens anställda behöver för att hjälpa. Enorma problem med leveranser av sjukvårdsmaterial tvingade gradvis Region Uppsala, Västmanland och Dalarna att ställa in ett stort antal planerade operationer och inplanerad slutenvård. Personal trollade med knäna. Sjuka människor fick bita ihop och vänta med sin smärta och sjukdom.

Att detta har skett är mycket allvarligt och manar till tydliga politiska åtgärder. Statens ansvar måste öka med införande av beredskapslager, utpekat ansvar till Myndigheten för samhällsskydd och beredskap, MSB, och en översyn av upphandlingsregelverket.

När så många regioner och sköra patienter drabbas måste staten stå redo att ta ett betydligt större ansvar än som skett. Just så borde det också vara. Men så är det inte i dag. Nu krävs åtgärder:

1. Ökat statligt ansvar för sjukhuskriser genom MSB

Våra lagar och regler måste vara utformade för att förvänta sig det oväntade. Jag anser att en myndighet med självklarhet behöver ha ett tydligt ansvar att säkra svensk sjukvård i fall av extraordinära händelser som denna, och att denna myndighet måste agera. MSB uppger att de ”har beredskap dygnet runt, året runt för att kunna hjälpa till om något händer här hemma eller ute i världen”. I fallet med sjukvårdsmateriel stämmer inte detta. Nästa gång kan det vara elkris, svårigheter med import av läkemedel eller vattenbrist. MSB:s krisansvar för svensk sjukvård måste förtydligas.

2. Inför beredskapslager för sjukvårdsmaterial

Den som spar han har, är en vedertagen sanning. Det gäller även för svensk sjukvård. I dag finns inga beredskapslager. MSB bör får ansvar för att samordna mellan kommuner och regioner och införa beredskapslager av avgörande material och läkemedel. Utöver det måste samtliga regioner ha säkerhetslager av viktiga resurser för kortare tids behov.

3. Se över upphandlingsreglerna

Det krävs en översyn av svensk upphandlingslagstiftning. Samhällsviktig verksamhet går inte att jämföra med kontorsmaterial. För vad hjälper ett vite eller en straffavgift den människa som inte får den hjälp som han eller hon behöver? Våra lagar är i dag väl utformade efter konkurrens och mot korruption, men för lite efter patienters behov. Det är möjligt att regelverket måste göra större åtskillnad mellan å ena sidan kontorsmaterial som suddgummin och blyertspennor och å andra sidan samhällsavgörande sjukvård och stöd. Det måste bli enklare för välfärden att upphandla efter kvalitet och att välja bort tveksamma leverantörer. Det behöver också bli enklare att få hjälp utanför ett avtal genom direktupphandling när det börjar strula och det man kommit överens om inte längre upprätthålls.

Detta kan inte vänta. Jag har därför krävt svar från regeringen om hur de vill säkra patienters hälsa, anhörigas vardag och anställdas arbetsmiljö. För åtgärder behövs. Sjukvården är vårt skyddsnät när livet går sönder, och när detta skydd går sönder, då behöver även skyddsnätet ha ett skyddsnät.

LINA NORDQUIST