Få hela storyn
Starta din prenumeration

Prenumerera

Måndag19.10.2020

Kontakt

Annonsera

Meny

Starta din prenumeration

Prenumerera

Sök

Debatt

Slopa inte rätten att välja allmänläkare!

Publicerad: 5 November 2008, 08:05

Förslaget att lagstifta om vårdval är bra. Men vi är djupt oroade över den lagrådsremiss som ska reglera framtidens primärvård, skriver Björn Nilsson och Vendela Englund-Burnett.


Den 24 oktober lade socialminister Göran Hägglund (kd) fram den lagrådsremiss som ska reglera den framtida primärvården i Sverige.

Tyvärr är detta åter en försutten chans att genomföra det som alla säger sig önska: En rättvis och tillgänglig trygg primärvård/första linjens vård/närsjukvård på lika villkor i hela landet.

För att landstingen i en tid med sviktande inkomster ska kunna bygga ut den nödvändiga första linjens hälso- och sjukvård behövs ett nationellt enhetligt vårdvalssystem. I stort sett alla remissinstanser utom just landstingen förespråkar detta.

Lagrådsremissen innebär i stället för en förstärkning att man tar bort svenskens rätt att välja en egen brett kunnig läkare, en läkare som man har förtroende för. Lagen om rätten till en egen läkare som är specialist i allmänmedicin tänker man avskaffa med motiveringen att landstingen inte följt den!

Vi har i Sverige tidigare gjort landsomfattande experiment med en hus­läkarlag som avskaffades efter ett år. Under detta år tillkom ett stort antal läkare i primärvården. Eftersom hus­läkarlagen var populär hos medborgarna ersattes den med en laglig skyldighet för landstingen att ordna så att alla medborgare kan välja en läkare som är specialist i allmänmedicin. Några år senare kom den stolta nationella handlingsplanen där 9 miljarder kronor skulle tillföras primärvård och psykiatri. Pengar som i de flesta fall försvann i landstingsekonomiernas  svarta hål , då de inte var öronmärkta och villkorade.

Som läkare skulle vi aldrig pröva en behandling som tidigare misslyckats. Men detta är exakt vad regeringen nu gör, när man inte preciserar uppdraget, utan överlåter åt enskilda landsting att besluta inte bara vilka krav som ska gälla inom vårdvalssystemet i primärvården utan också storleken på ersättningar­na och utformning av ersättningssystemen.

Vården i Sverige blir inte på lika villkor för medborgarna. Enda skill­naden blir att de ska vara lika för privata och offentliga vårdgivare.

När man i Norge införde sin motsvarighet till husläkarlagen, fast­legeordningen, gjorde man det efter tio års försöksverksamhet, med lika villkor över hela landet. I Sverige börjar vi nu få en tradition av hastigt genomförda nationella experiment till stora kostnader ekonomiskt sett men också med stora påfrestningar på organisationer och personal i primär­vården. Det är för oss en märklig idé att den myndighet som ska följa upp effekterna av en vårdvalsreform är Konkurrensverket! Det visar att denna konstruktion knappast är till för patienterna.

I lagrådsremissen skriver man  Det är vidare viktigt att reglerna inte utformas så att någon yrkesgrupp hindras från att etablera sig inom primärvården.  Hur ska landstingen finansiera detta? Skattehöjning eller nedskärning på vårdcentralerna?

I Västmanland ersattes familjeläkarsystemet med ett vårdvalssystem där rehabiliteringen av en del uppfattades som  fri nyttighet . Denna vackra men missvisande be­teckning innebär att begränsade skatte­finan­sie­rade resurser för­­delas på fler aktö­­rer utan föregående prioritering. Tidigare kunde familjeläkarna se till att de med medicinska behov fick behandling. När kontrollen släpptes och befolkningen fick  fri tillgång  till behandling hos sjukgymnaster, naprapater och kiropraktorer steg kostnaderna dramatiskt.

Det enda område där statsmakten har satt ned foten är den nationella vårdgarantin. Landstingen tvingas betala även när patienten söker någon annanstans. För primärvården eller psykiatrin är det annorlunda. Våra patienter kan inte söka utomlänsvård. Det är alltså  riskfritt  ekonomiskt för landstingen att svälta ut dessa områden. Däremot är det inte riskfritt för folkhälsan eller inte ens särskilt ekonomiskt klokt.

Riksdagen insåg detta när den beslutade om den nationella handlingsplanen för primärvård och psykiatri som fördelade 9 miljarder kronor mellan år 2001 och 2004. Tyvärr insåg man inte nödvändigheten att tvinga landstingen att verkligen använda pengarna för det som avsågs. I stort sett inga landsting tillförde primärvården resurser som räckte till det uppsatta målet på en allmänläkare på 1 500 invånare.

Lång erfarenhet från andra länder, inte minst Danmark och Norge, visar att ett nationellt enhetligt primärvårdssystem, byggt på allmänmedicinare i första ledet, är kostnadseffektivt, ger bra vård och uppskattas högt av befolkningen. Detta i motsats till system där patienter primärt omhändertas av läkare med ett smalt specialkunnande. Förslaget att lagstifta om vård­val är det inget fel på, det syftar ju till att överföra makt till patienterna och till dem som ska utföra vården.

Vi är djupt oroade över konsekvenserna för patienterna av denna lagrådsremiss. Den kommer att göra medborgarna besvikna och öka kostnader för hälso- och sjukvården och i sista hand skattebetalarna.

Två stora frågor återstår för social­minister Göran Hägglund att besvara:

1. Hur kommer man att säkerställa befolkningens rätt till en lika vård för alla medborgare?

2. Får vi se en verklig (relevant) konsekvensbeskrivning av olika ersättningsmodeller?

Björn Nilsson
 Vendela Englund-Burnett

Björn Nilsson
 är vice ord­förande för Svensk före­ning för allmänmedicin, Sfam.

Vendela Englund-Burnett
 är familjeläkare och var tidigare chef för primärvården i Värmland.

Dela artikeln:


Dagens Medicins nyhetsbrev

Välj nyhetsbrev