Få hela storyn
Starta din prenumeration

Prenumerera

Debatt

Socialstyrelsen gör felaktiga och orättvisa analyser av psykiatrin

Publicerad: 11 mars 2009, 07:45

Myndighetens utredare saknar vetenskaplig skolning och gör politiska beställningsjobb, skriver Sten Levander om Socialstyrelsens senaste granskning av psykiatrisk tvångsvård.


Den psykiatriska tvångsvården har återigen analyserats av Socialstyrelsen i rapporten Innehållet i den psykiat­riska tvångsvården. En del resultat är relevanta, men mycket har blivit fel. Den slutsats som lyfts fram som viktigast saknar stöd i data: att psykiatrin är en piller­trillande verksamhet, som struntar i att implementera andra behandlingsmetoder.

Bäst vore om Socialstyrelsen vänder sig till landets främsta experter när något ska utredas, exempelvis till de professorer i psykiatri som har omfattande klinisk erfarenhet.

Men Socialstyrelsen misstror dessa och menar att de kommer att ”tala i egen sak”. Jävsproblemet, som tycks vara specifikt för psykiatrin, leder till att amatörer utan vetenskaplig skolning utreder den svenska psykiatrins problem – gång på gång.

Det är bra att Socialstyrelsen noterar att vårdplatserna är för få. Myndigheten rapporterar om 90 procents beläggning, samtidigt som 40 procent av patienterna är på permission och kan försämras när som helst för att åter behöva läggas in.

Det är också bra att myndigheten noterar att LPT-vården, vård enligt lagen om psykiatrisk tvångsvård, tvingas belägga massor av rätts­psykiatriska vårdplatser.

Men det är meningslöst att undersöka skillnader mellan regioner utan att ha tillgång till epidemiologiska data. Ännu mer meningslöst är det att redovisa skillnader i könsfördelning mellan rättspsykiatrin och LPT-vården. In- och utskrivning enligt lagen om rättspsykiatrisk vård, LRV, styrs av brottmålsdom­stolarna, som lägger in patienterna, och läns­rätterna, som beslutar om utskrivning för mer än 80 procent av patienterna.

Att vårdtiderna enligt LRV är orimliga kommenteras inte av Socialstyrelsen. Vårdtiderna beror främst på att huvudmännen, och inte psykiatrin, saknar intresse för att bygga upp en rättspsykiatrisk öppenvård i samverkan med kriminalvården, men det är tydligen ointressant.

Det lämnas också okommenterat att den nya lagen om tvång i öppenvården är mycket luddig och dessutom har en skrivning som inte ger psykiatrin mandat att ta tag i patienter som saboterar villkoren. Men om lagar är luddiga blir konsekvensen praxisskillnader mellan domstolarna, det vill säga rättsosäkerhet.

Att redovisa ett centralvärde för vårdtid (range 0-22 år) genom att ange medelvärdet (0,7 år) är ett grovt statistiskt fel. Jag har data som talar för att medianvårdtiden i LPT-system­et snarare är fyra veckor än åtta månader. Och felet ligger till grund för Socialstyrelsens vidare analys, som rör andra behandlingsformer än läkemedel.

LPT-patienter med kortare vårdtider än förslagsvis två månader hinner man inte behandla med annat än läkemedel. Och patienter med längre vårdtider, låt säga över två år, är ofta så sjuka att sådan behandling inte är meningsfull. Därmed reducerar Socialstyrelsen omfattningen av icke-farmakologisk behandling till högst en fjärdedel av vad den faktiskt är, när endast patienter som är relevanta ingår i beräkningen.

Inom rättspsykiatrin är vården mycket individualiserad. Och så ska det vara, enligt en slutrapport från psykiatrisamordnaren. Över 50 procent av vårdplatserna finns inom små utspridda enheter. De är för små för att kunna bära kvalificerad programverksamhet, som social träning enligt Lieberman-metodik (se referens), eftersom sådan ofta kräver grupper av kliniskt homogena patienter.
Socialstyrelsens slutsats, att psykiatrin bara är intresserad av piller, är alltså orättvis och grovt felaktig.

Så varför blir slutsatserna vinklade åt ett visst håll, gång på gång? Jo, därför att utredarna saknar förtrogenhet med området, vetenskapligt metodkunnande och ett kritiskt förhållningssätt till data, något man börjar lära sig under de fyra år av heltidsarbete som krävs för doktorsexamen. Dessutom är de alldeles för lyhörda för vilka slutsatser som är politiskt önskade.

I Sverige uppfattas utredningar inom statens egen verksamhet som seriösa och slutgiltiga. För tio år sedan gick Socialstyrelsen ut med en larmrapport: Den rättspsykiatriska vården fungerade inte. Häpnadsväckande siffror om bland annat våld under vården redovisades.

Ingen inom verksamheten kände igen sig. Det visade sig att Socialstyrelsen inkluderat alla brott som de granskade patienterna har begått under sin levnad i det fåtal år som undersökningen omfattade. Inga ursäkter eller tillrättalägganden kom. Kvar finns de ursprungliga slutsatserna ­i ett statligt utredningsdokument.

Vad ska politikerna tro?

Två psykiatrer har varit inblandade i rapporten, men knappast mycket mer än som konsulter.
Att konstruera bra frågeformulär för insamling av data kräver förtrogenhet med området och vetenskaplig skolning. Att sedan tolka det man får in förutsätter samma kompetens. En av de två är vetenskapligt meriterad, men med forskarutbildning inom anestesiologi. Hon har granskat den rättspsykiatriska delen, som avser vård som i allt väsentligt bedrivs inom landstingspsykiatrin. Av sådan vård har hon föga erfarenhet och hon är inte heller specialist i allmänpsykiatri. Det låter solitt – ett vetenskapligt råd i rättspsykiatri står för granskningen. Det är det inte.

Socialstyrelsens pressmeddelande inleds med frasen ”Tvångsvård är ett stort ansvar”. Just det!

Sten Levander

Sten Levander
är professor emeritus i allmänpsykiatri och rättspsykiatri.

Dela artikeln:


Dagens Medicins nyhetsbrev

Välj nyhetsbrev