Debatt
”Sömnapné ett folkhälsoproblem med stora ojämlikheter”
Publicerad: 17 februari 2017, 06:00
Jan Hedner, professor i sömnmedicin på Sahlgrenska akademin vid Göteborgs universitet. Ludger Grote, docent och överläkare vid avdelningen för sömnmedicin, Sahlgrenska universitetssjukhuset i Göteborg. Foto: Johan Wingborg/Magnus Gotander
Kvinnor med sömnapné väntar i snitt cirka 10 procent längre än män på att få en diagnos, oavsett svårighetsgrad, skriver Jan Hedner och Ludger Grote.
Ämnen i artikeln:
SömnstörningarCirka 10 procent av alla kvinnor och 20 procent av män mellan 30 och 60 år beräknas lida av sömnapné. Den som lider av sömnapné löper en förhöjd risk att drabbas av hjärt-kärlsjukdomar, men även andra typer av samsjuklighet som exempelvis kol och depression är vanlig. Forskning visar även att bilförare med obehandlad sömnapné har cirka 2,5 gånger så hög risk att hamna i en trafikolycka.
Alla dessa identifierade risker reduceras påtagligt om tillståndet behandlas, något som sker i alltför liten utsträckning och med stora skillnader såväl mellan olika regioner som mellan könen.
Statistik från Svenska sömnapnéregistret, Sesar, visar att medianväntetiden från remiss till diagnos varierar mellan 30 och 300 dagar på de kliniker som rapporterar. Kvinnor väntar dessutom i snitt cirka 10 procent längre än män, oavsett apnésvårighetsgrad.
Detta signalerar en ojämlik vård, en dålig träffsäkerhet i prioriteringen av de remisser som inkommit och att prioritering av remisserna inte alltid fångar de patienter med högst utredningsbehov.
Även när det gäller behandling finns stora skillnader mellan könen.
Även när det gäller behandling finns stora skillnader mellan könen. En tredjedel utgörs av bettskenor, två tredjedelar utgörs av kontinuerlig övertrycksbehandling, CPAP. Givet samma apnésvårighetsgrad, ålder och BMI behandlas färre kvinnor med CPAP.
Även andelen patienter med samsjuklighet är högre bland kvinnor, oavsett om det handlar om mild, måttlig eller uttalad sömnapné.
Detta kan inte fortgå. Det handlar här inte om någon ny kostsam behandling utan tvärtom sparar samhället genom att behandla sömnapnoiker cirka 10 000 kronor per patient och år. Därtill kommer förbättrad livskvalitet, minskad olycksfallsfrekvens och reducerade sjuklighetstal.
Att från politiskt håll uppmuntra och finansiera satsningar på diagnos och behandling av patienter med sömnapné borde vara självklart. En investering som leder till besparing, samtidigt som den minskar många individers lidande torde ge våra landstingspolitiker förutsättningar för en betydligt bättre nattsömn. Alla de i dag obehandlade patienterna med apnérelaterade besvär kommer definitivt att få det.
JAN HEDNER, LUDGER GROTE