Få hela storyn
Starta din prenumeration

Prenumerera

Debatt

”Stabil vardag måste ses som en del av traumabehandling”

För kvinnor utan fast bostad är det omöjligt att få traumabehandling, eftersom en stabil vardag är ett krav, skriver Josefine Agius, Elisabet Mattsson och Woman Advisory Board.

Publicerad: 7 april 2022, 03:30

Det här är opinionsmaterial

Åsikterna som uttrycks här står skribenten/skribenterna för.

Josefine Agius och Elisabet Mattsson, Marie Cederschiöld högskola.

Foto: David Lagerlöf


Ämnen i artikeln:

Toppnyheter Psykiatri

Ett liv i limbo, känslor av hopplöshet och stress. Upplevelsen av att missa sitt eget liv. Så beskriver kvinnor som inte har ett eget hem att det är att leva med obehandlade psykiska trauman. 

Ett psykiskt trauma innebär att en person har drabbats av en eller flera svåra livshändelser som är så hemska och chockartade att individen har svårt att hantera den stress och de överväldigande känslor som händelserna väcker. Vissa lyckas bearbeta och återhämta sig från dessa händelser, medan andra fastnar i svåra minnen och därmed drabbas av ett trauma. 

LÄS MER: ”Patienter med traumabakgrund riskerar få fel diagnos” 

Vi är olika sårbara, men vi vet att ett socialt nätverk av familj och vänner är skyddsfaktorer vid svåra livshändelser. Liksom att ha en trygg livssituation med jobb och bostad. Den här artikeln är skriven av forskare i samarbete med kvinnor som saknar en eller flera av dessa skyddsfaktorer. Deras psykiska trauman kan inte självläka, de behöver hjälp och stöd av vården och samhället för att kunna återta sina liv. 

I Sverige är det svårt att få traumabehandling, kötiderna är långa. För kvinnor utan fast bostad, som bor hos vänner, på skyddade boenden, härbärgen eller på gatan, är det i princip omöjligt att ens få ställa sig i kö. Anledningen är det som kallas för yttre stabilisering, det vill säga att personen måste ha en stabil vardag, exempelvis en fast bostad, inkomst och vara drogfri, för att behandling ska kunna påbörjas. 

Behandlingen bygger ofta på att återuppleva och bearbeta traumatiska minnen, något som innebär stora mentala påfrestningar. Därför är en stabil vardag ett krav för att man på ett säkert sätt ska kunna genomgå behandlingen och för att behandlingen ska ha effekt. Vi som saknar detta kan inte ges behandling, men vi kan inte på egen hand skaffa en mer stabil vardag då vi är så påverkade av våra trauman. Här behöver vi samhällets hjälp.

Utöver svårigheter med att ens ställa sig i kö för behandling, kan det också vara så att vi som lever med obehandlade trauman inte förstår att det är traumat som ger symtom som exempelvis sömnsvårigheter och ångest. Eller att starka känsloreaktioner, alkohol- och drogmissbruk, eller att man söker sig till personer och platser som är direkt farliga, också är reaktioner på ett trauma. 

Men det värsta av allt är att vården många gånger inte heller förstår att det är traumat som är orsaken till att vi upprepade gånger söker vård för dessa symtom. Detta innebär att ”en blind leder en blind” och vården riskerar att re-traumatisera oss i stället för att bli en del av läkningsprocessen. Vi skickas i stället runt mellan olika vårdinrättningar, eller blir felaktigt diagnostiserade med andra sjukdomar relaterade till mental ohälsa. 

Vi som är traumatiserade och saknar bostad, fast inkomst och socialt nätverk riskerar att fastna i samhällets och vårdens återvändsgränder. För att vi ska kunna återta våra liv menar vi att detta behövs: 

• Utveckla och utöka användningen av Samordnad individuell plan, Sip, det vill säga samordnade insatser mellan socialtjänst och hälso- och sjukvård. Utveckla och förbättra Sip, exempelvis måste en person från vården eller socialtjänsten vara ytterst ansvarig för att samordnade insatser blir ordentligt genomförda. När det gäller traumabehandling måste stöd i att skaffa en stabil vardag ses som en inledande del i behandlingen. 

• Utbildning av personal. Sjukvårdspersonal inom framför allt primärvård, psykiatri och på akutmottagningar måste utbildas så att de kan identifiera psykiska trauman när patienter söker vård. 

• Särskilt fokus på utbildning och erfarenhet av arbete med trauma vid rekrytering inom sjukvården. 

• Screening för trauma. Sjukvårdspersonal måste ha en rutin där de ställer strukturerade frågor när patienter söker vård för symtom relaterade till trauma. 

Vi som lever med obehandlade trauman och utan skyddsfaktorer riskerar att påverkas så av våra trauman att vi missar våra egna liv. Många av oss kan aldrig få ett ordentligt arbete eller knyta meningsfulla relationer. Våra liv levs i limbo i väntan på en vård vi aldrig kan få. 

Vi förtjänar chansen att kunna återta våra liv, trygga och fria från trauma. Samhället måste erbjuda oss ingångar, inte bara nya återvändsgränder.

Josefine Agius, projektkoordinator, projektet ”Jämlik vård för kvinnor i hemlöshet” på Marie Cederschiöld högskola. 

Elisabet Mattsson, professor och projektledare i projektet ”Jämlik vård för kvinnor i hemlöshet” på Marie Cederschiöld högskola.

I samarbete med Woman Advisory Board, en sakkunniggrupp av kvinnor som är anställda i projektet. Kvinnorna har egna erfarenheter och upplevelser av hemlöshet och trauma. 

Kommentarer:

Arbetar du i sjukvården och vill kommentera texten utifrån din yrkesroll?

Klicka här! 

Kommentarer publiceras efter granskning.

 

Det här är opinionsmaterial

Åsikterna som uttrycks här står skribenten/skribenterna för.

Ämnen i artikeln:

Toppnyheter Psykiatri

Dela artikeln:

Dagens Medicins nyhetsbrev

Välj nyhetsbrev