Få hela storyn
Starta din prenumeration

Prenumerera

Debatt

”Stärk patientens och personalens ställning i vården”

Dagens regioner bör inte annat än i undantagsfall vara både beställare och utförare, skriver Staffan Setterberg (KD).

Publicerad: 14 juli 2021, 03:55

Det här är opinionsmaterial

Åsikterna som uttrycks här står skribenten/skribenterna för.

Staffan Setterberg (KD). Tidigare uppdrag som bland annat vd för Spenshult AB, styrelseledamot i Vårdföretagarna och Högskolan Halmstad. Innehar i dag uppdrag som ordförande i styrelsen för Södra Älvsborgs sjukhus.


Många har synpunkter på hälso- och sjukvårdens organisation. Till det kommer synpunkter på kvalitet, nationell jämlikhet, entreprenörer, ansvar och vinster. Ett stort antal inlägg har gjorts. Sällan tyvärr några som vill förbättra kvalitén i mötet mellan vårdgivare och patient. Inläggen följs ofta av enkla lösningar som förändrat huvudmannaskap. Många gånger saknas insikt i att förändringar inom detta vitala område måste göras via förändringar i lagstiftningen.

Den privata sjukvården bedöms ofta vara effektivare än den offentliga. En förändring av huvudmannaskapet inom den offentliga sfären ändrar inte på detta faktum. 

Läs mer: ”Dags att agera för en bättre sjukvårdsorganisation” 

Förtroendevalda styr fortfarande via utbudspunkter som sjukhus och vårdcentraler. De processer som formar vården av patienten styrs av kunskapen hos personalen. Trots att ansvaret för det medicinska innehållet inte ligger hos de förtroendevalda kan prioriteringar av resurser orsaka att patienter inte får vård som krävs. Ansvarig vårdgivare kan ställas till ansvar för brister i vården medan beslutande lekmän går fria. 

En avancerad akademisk tjänsteproduktion som hälso- och sjukvård behöver bättre förutsättningar. Grundliga analyser av nuvarande regelverk behövs för att tydliggöra vem som bär ansvar i de olika delarna. En lagreglering som ger patienten lagstadgade rättigheter krävs. Tydligt personligt ansvar bör läggas på dem som bedömer och utför tjänsterna. Personalansvar måste gå att utkräva. 

Det finns två tydliga positioner inom vården, en som ger och en som tar emot tjänsten. Om inte patienten själv direkt finansierar den tjänst som ges finns ytterligare en viktig faktor. Den organisation som skapar den ekonomiska förutsättningen. Det kan vara en privat och/eller en skattebaserad finansiering. Vi har alltså tre fundament som funnits med sedan den första regleringen av området: finansierare, utförare och patienter. 

Det är riksdagen, i sin egenskap av lagstiftare, som kan reglera och skapa de legala förutsättningarna. En lagstiftning, anpassad för hälso- och sjukvårdsområdet, med rättigheter och skyldigheter, behöver utformas så att både den individ som ger och den som får sin service blir tydlig. Lagstiftningen bör även utgå från individens rätt till vård för den insats som hon betalat för via skatter eller avgifter. Det vill säga all vård som erbjuds i ”avtalet”, då förutsättningarna för betalningen redovisades. Det är nödvändigt att dagens skyldighetslagstiftning kompletteras med en rättighetslagstiftning. 

Hälso- och sjukvårdens utförare, privata eller offentliga organisationer, måste få arbeta under samma villkor. Finansieringen/beställningen av den vård som erbjuds inom hälso- och sjukvårdssektorn bör därför skiljas från utförararen. Beställaren måste få möjligheter att skapa en effektiv upphandling via för området anpassad upphandling med långa avtalsperioder. En förändring som stimulerar producenter av olika bakgrund att investera i egna resurser. 

Dagens regioner bör inte annat än i undantagsfall vara både beställare och utförare. Exempel kan vara utbildningssjukhus eller extremt dyr och/eller avancerad vård som kräver en nationell eller flerregional samordning.  En förändring av formen för finansiering möjliggör för patienten att köpa kompletteringar. Allt för att få en tjänst anpassad efter den enskildes personliga behov.  

En lagstiftning med starkare fokus på patientens behov och rättigheter förändrar förutsättningarna för utförarna. Satsningar på kvalitativa medicinska center och ökad lokal närvaro stimuleras hos de offentliga och privata/ideella utförarna.  

Ovan nämnda reformer krävs för att säkra förtroendet och bibehålla kvalitén i hälso- och sjukvården. En omreglering behöver också göras av dagens relationer mellan stat, region och kommun. Vad är enskilt ansvar och vad är gemensamt för två eller fler organisationer? Regleringen är viktig för att öka sjukvårdens effektivitet vid större kriser och krig. Gränser måste tydliggöras. Finansierings- och planeringsansvar måste regleras för de förberedelser som krävs inför oväntade extrema händelser. 

En starkare statlig reglering och ett utvecklat kommunalt och regionalt ansvar är viktigt för legitimiteten och förtroendet. Hälso- och sjukvård är inte bara ”reparation” utan i hög grad individ- och samhällstrygghet. 

Riksdagen bör snarast ta de initiativ som krävs inom detta samhällsviktiga område. Åtgärder för att stärka hälso- och sjukvårdens kvalité med fokus på individens rättigheter och skyldigheter måste prioriteras. 

Staffan Setterberg (KD). Tidigare uppdrag som bland annat vd för Spenshult AB, styrelseledamot Vårdföretagarna och Högskolan Halmstad. Innehar i dag uppdrag som ordförande i styrelsen för Södra Älvsborgs sjukhus.

 

Kommentarer:

Arbetar du i sjukvården och vill kommentera texten utifrån din yrkesroll?

Klicka här! 

Kommentarer publiceras efter granskning.

 

Det här är opinionsmaterial

Åsikterna som uttrycks här står skribenten/skribenterna för.

Dela artikeln:

Dagens Medicins nyhetsbrev

Välj nyhetsbrev