Starka och enade insatser krävs för att möta marknadsföringen

Vi kan spara 500 miljoner kronor! Bara genom att förändra förskrivningen av tre dyra läkemedel till billigare skulle läkarna kunna spara nästan en halv miljard kronor på ett år. Hur är detta möjligt? Och hur kommer det sig att vi betalar för mycket för våra läkemedel?

Producentoberoende information om läkemedel borde vara en självklarhet. Att balansera industrins marknadsföring med oberoende information och analys är tyvärr omöjligt. Vi bör ifrågasätta den information vi får från industrin mer öppet och medvetandegöra de problem som finns. Svenska folket är en enorm konsument av läkemedel och betalar många miljarder för dessa. De senaste fem åren har kostnaderna för läkemedel bara i Stockholms läns landsting ökat med 1 miljard kronor.

Men, får vi ut det mesta och bästa för de pengar vi betalar? Jag tror inte det. Den kaka vi har att fördela inom sjukvården är begränsad. Betalar vi mer pengar för läkemedel så måste dessa pengar tas från någon annan del av sjukvården. Ska vi exempelvis ta resurser från cancer- eller åldringsvård? Vi som arbetar i offentlig sektor har ett stort ansvar mot våra medborgare att motverka resursslöseri. I slutänden är det du och jag som betalar via skattsedeln. Oberoende information är en nyckel till problemet. Svårigheten är hur den ska nå sin målgrupp. Och frågan är hur viktigt samhället tycker att det är.

Under en lång tid har läkare och forskare knutits allt närmare industrin på flera sätt. När önskemål och behov av ökad forskning driver en process där våra allmänna medel ej räcker till, blir industrins pengar både viktigare och intressantare. När en ökande del av forskare och läkare ingår i studier sponsrade av industrin och objektiviteten inte är på högsta nivå, undrar man vem som ska granska de nya läkemedel som godkänns.

Likaledes är industrins skenbara utbildningsvilja bara ett ytterligare sätt att direkt eller indirekt plantera ett beteende hos läkare att förskriva nyare dyra preparat. Vi har alltid fått lära oss att nya läkemedel är bättre än gamla. Men är de verkligen det? Det är mycket sällan ett nytt preparat som kommer ut på marknaden testas mot befintlig behandlingsstandard. Ofta testas de nya preparaten enbart mot placebo, det vill säga mot ingen behandling alls. Sedan kan man efterkonstruera olika scenarier för att konkurrera ut det äldre och billigare preparatet.

Industrins marknadsföring påverkar vilka läkemedel som läkare skriver ut. Den "dolda" marknadsföringen till allmänheten via media påverkar också både patient och läkare vid valet av preparat. Typiska exempel på lyckade marknadsföringsstrategier är införandet av Nexium i stället för omeprazol för magsår samt förskrivningen av Cipralex i stället för
Cipramil mot depression. En stor "bov" är förskrivningen av det blodfettssänkande läkemedlet Lipitor, som kostar nästan 100 miljoner kronor per år bara i Stockholm.

Läkemedelsindustrin styr mycket av den information som publiceras och presenteras i vetenskapliga tidskrifter och på vetenskapliga möten. De allra flesta läkemedelsstudier som är ofördelaktiga för det nya läkemedlet publiceras aldrig och blir därför aldrig kända för en stor majoritet av läkarkåren. De resultat som gynnar det nya läkemedlet får en fullständigt oproportionellt stor plats i beskrivningen och marknadsföringen av läkemedlet.

I Sverige har vi ett förbud för att direkt låta läkemedelsbolag förmedla reklam om sina produkter till patienterna. Men, det har kringgåtts genom att de "tillhandahåller" utbildning via till exempel tv- program, böcker och foldrar på apotek, vårdcentraler och sjukhus. Så dolt under benämningen "patientinformation" säljer industrin på patienter en önskan att få ett visst preparat eller ett behov av att behandlas med läkemedel. Patienten frågar sedan sin läkare om preparatet. Hur har detta kunna hända?

Läkemedelsverket,  SBU  och läkemedelskommittéer gör ett mycket bra arbete med att stävja en felaktig läkemedelsanvändning. Problemet är att resurserna inte räcker för att tillräckligt bra motverka industrins marknadsföring. Läkemedelsverket har sin plats i denna process, men spelar i mina ögon en alltför passiv roll. Det har inte resurser att ens till en bråkdel kunna möta läkemedelsindustrins informationsflöde, läs marknadsföring.

Ett mycket bra initiativ är läkemedelskommittéerna som verkar runt om i landet. Dessa har utfört ett utmärkt arbete med att starta och driva denna process. Vad som behövs är mer resurser för att förmedla budskapet från dessa kommittéer. I en allt mer komplicerade värld med fler och fler läkemedel känns det som självklart att samhället behöver öka sina resurser för att möta detta problem.

En gemensam samhällsfinansierad verksamhet som utan påtryckningar eller krav från industrin kan informera beslutsfattare och personal i vården är ett måste. Vi behöver en gemensam samlad kraft för att motverka denna ensidiga information. Vi behöver få möjlighet att nå ut till sjukvårdens personal med producentobunden information på ett bättre sätt. Vi kommer annars att få betala en läkemedelsnota som vi i nuläget inte ens vågar drömma om.

Ett förenklat räkneexempel på besparingar som vi har möjlighet att uppnå om läkarnas förskrivning skulle följa rekommendationer från expertgrupper visar att blodfettssänkaren Lipitor är 17 gånger dyrare än alternativet simvastatin, Cipralex mot depression 14 gånger dyrare än citalopram och Nexium 2,6 gånger dyrare mot magsår än omeprazol. Exemplen på läkemedel är tagna från Kloka listan 2006 i Stockholms läns landsting och kostnaderna gäller vid jämförbara doser.

Att förändra förskrivningen för två tredjedelar av tre utvalda dyra preparat gör en enorm skillnad i kostnad. Genom att minska förskrivningen av dessa har vi möjlighet att spara nästan en halv miljard kronor! Vi kan spara ännu mer pengar genom att göra listan längre över läkemedel där det sker en överförskrivning av de dyrare alternativen.

Roger Belusa

Roger Belusa
är forskare och läkare i Stockholm