”Staten bör ta ansvar för beställning av vården”

När vi vanliga dödliga bryter mot lagen får vi räkna med obehagliga påföljder. Det gäller tydligen inte våra 21 regioner.

Redan i hälso- och sjukvårdslagen sägs att vården ska vara god och likvärdig i hela landet. Lagstiftaren har valt att lägga skyldigheter på vården, inte att ge rättigheter till patienterna. Frågan är hur de vårdansvariga, regionerna, följer lagen och vad som händer om man inte gör det. 

Läs mer: Tunga bevis för nytta med omtalad prostatabehandling 

Låt oss titta närmare på detta. Med god vård menas att den ska vara kunskapsbaserad, tillgänglig och organiserad efter patienternas behov. 

Vad gör då den patient som inte tycker sig ha fått vård med dessa kvaliteter? Finns det ett facit när det gäller kunskapsbaserad vård? De nationella vårdprogram som tas fram för allt fler diagnoser skulle kunna vara det, men har endast status av rekommendationer. Regionerna och klinikerna väljer själva i vilken utsträckning de vill följa dem. De vanligaste orsakerna till avsteg är att vårdgivaren tycker att det blir för dyrt eller tror sig veta bäst själv. En missnöjd patient har därför inget att hänvisa till.

Med tillgänglig vård avses rimligen att patienten ska få vård utan onödig väntetid och att man fritt kan söka var som helst i landet. Att väntetiderna trots lagen är oacceptabla är de flesta överens om. Staten pumpar in miljard efter miljard utan nämnvärd effekt på riksgenomsnitten. Resursbrist är, miljarderna till trots, den vanligaste ursäkten vilket dock motbevisas av att svensk sjukvård är väl bemannad i förhållande till andra länder med snabbare hantering. Se exempelvis rapporten 2019:8 Vem vårdar bäst? från Expertgruppen för studier i offentlig ekonomi, ESO, och tidningen Sjukhusläkaren 10 juni 2021.

Kanske är det så att det är bekvämt med köer, att det ger sken av oumbärlighet samt avvärjer ökat inflöde och besparingstankar. Vad lagen och patienterna säger behöver man inte bry sig om eftersom påföljder saknas.

Rätten att välja vårdgivare i landet är inte heller given utan stöds i lagen endast när det gäller öppenvård. Men regionerna värjer sig även mot detta. Vård i annan region leder till administrativ oreda och oönskade fakturor. Attraktiva verksamheter kringgärdas av köer, tveksamt lagliga remisskrav och annat krångel. 

Slutenvård utomläns är möjlig endast med regionens goda vilja, vilket korsar en annan lagstiftning som säger att patienten har rätt att välja mellan likvärdiga behandlingar, rimligen ännu mer rätt att välja en bättre behandling i en annan region. Det enda sättet för en patient att runda frågan är att flytta till den region som erbjuder önskad vård, en ovärdig lösning som en del tvingas välja. 

Liknande krångel tillstöter när patienten vill utnyttja sin lagfästa rätt att söka vård i annat EU-land. Villkoret för ersättning är att man hade kunnat få motsvarande vård i Sverige och begränsat till samma kostnad. Trots att vårdgivaren har informationsskyldighet ställs kravet på patienten att bevisa att man hade kunnat få samma vård i Sverige, vilket försvåras av att regionerna, som tillfrågas inför beslut, har olika syn på detta. Samma sak gäller ersättningen eftersom regionernas bedömningar av kostnaden är högst godtyckliga. 

Att lagen säger att vården ska vara sammanhållen och organiserad efter patienternas behov är ännu ett slag i luften. Patienter med mer komplicerade behov tvingas ofta själva navigera mellan olika vårdgivare. Regionerna saknar både vilja och förmåga att ta nödvändiga mer disruptiva organisationsbeslut som medför att gränser måste överskridas mellan professioner, kliniker och regioner.  

Regionernas begränsade efterlevnad av hälso- och sjukvårdslagen är känd sedan länge. Ett försök att stärka patienternas rättigheter gjordes med Patentlagen som infördes 2014. Att även detta misslyckades konstaterades av Vårdanalys 2017 i rapporten Lag utan genomslag.

Vårdgivarnas ignorans när det gäller att följa lagen är uppseendeväckande och provocerande. Patienterna och deras organisationer samt staten som representant för medborgarna, som är de främsta intressenterna av vården, ställs alltmer utanför genom det regionala självstyret. En förändring kan bara ske genom förskjutning av maktbalansen mellan parterna. Ett steg är att staten tar ansvar för beställning och utvärdering av vården samt att patienternas rättigheter stärks genom fri tillgång till vård i hela landet.

Calle Waller, vårdpolitisk talesperson, Prostatacancerförbundet