Få hela storyn
Starta din prenumeration

Prenumerera

Debatt

Staten sviker sitt ansvar för läkemedel

Publicerad: 17 oktober 2007, 05:00

Henrik Hammar (m) och Birgitta Rydberg (fp) kräver att en nationell arbetsgrupp utreder hur nya dyra läkemedel ska hanteras.


Den nya regeringens första riktigt egna budget har fokus på fler i arbete och det är givetvis viktigt också för hälso- och sjukvården. Om vi ska utveckla välfärden krävs ett samhälle där tillväxten och sysselsättningen, och därmed skatteintäkterna, ökar.

Samtidigt finns anledning att vara djupt bekymrad över regeringens budgetproposition på ett för sjukvården utomordentligt viktigt område.

Regeringen lägger fram ett förslag om bidrag till läkemedelsförmånen utan någon som helst hänsyn till de kraftigt stigande läkemedelskostnaderna. I Socialstyrelsens prognos beräknas ökningen till mellan 4,5 och 5,5 procent om året de kommande åren (+4,5 procent 2008 och 2009, +5-5,5 procent 2010 och 2011).

Inga reella förhandlingar har överhuvudtaget förts med landstingens företrädare. För 2008 budgeterar man rentav, helt efter eget skön, med att minska statens bidrag till läkemedelsförmånen med en halv miljard från 2007 års 21,5 miljarder. Med beräknade kostnadsökningar i miljardklassen är bristen på verklighetsförankring skriande.

Nya läkemedel har de senaste åren inneburit en fantastisk medicinsk utveckling som lovar att fortsätta. Vi kan bota eller lindra effekterna av allt fler sjukdomar. Andra preparat höjer livskvaliteten och förskjuter gränsen för vad man tidigare accepterat av inskränkningar till följd av kroniska sjukdomar eller åldrande. Samhällsvinsterna märks bland annat i socialförsäkringarna när fler tack vare effektiv behandling kan vara kvar eller återkomma till arbetslivet.

Men nya, effektiva läkemedel kostar också stora pengar och de ökande läkemedelskostnaderna hotar att bli en gökunge som hindrar annan utveckling och satsningar på vården. Självklart ska patienterna ha de läkemedel som hjälper, invånarna kommer inte att acceptera att inte få mediciner som är bevisat effektiva med hänvisning till att de skulle vara för dyra.

Ett par aktuella exempel illustrerar den ekonomiska och medicinska utmaningen. Ögonläkemedlet Lucentis är en efterlängtad behandling mot våt makuladegeneration (”gula fläcken”) som vida överträffar tidigare behandlingars effektivitet. Det är också en dyr behandling som ännu inte erbjuds i alla landsting. För 2007 års försöksverksamhet anslogs i Stockholms läns landsting 8 miljoner kronor men betydligt fler patienter har behandlats och den verkliga kostnaden landar på minst 30 miljoner i år. Beräkningen för nästa år pekar på 100 miljoner.

Ännu mer drastisk blir utvecklingen om man ser till exempelvis läkemedel mot enzymbristsjukdomar, som kan kosta 10 miljoner kronor per år och patient, som vi nyss såg i fallet med en ung Hunterssjuk man. Det är kanske inte så mycket för ett sjukhus med 11 miljarders budget eller ett landsting med över 4 miljarders läkemedelsbudget, men på ett mindre sjukhus i ett mindre landsting innebär det att enstaka patienter plötsligt kan stå för lejonparten av en kliniks läkemedelsbudget. Och det kommer fler sådana avancerade nya mediciner.

Det är alltså både specialläkemedel, och särskilda extremt dyra läkemedel för enstaka patienter, som ökar. För basläkemedel har vi på grund av patentutgångar och tillgång till billigare kopior (så kallade generika) hittills kunnat hålla låga kostnadsökningar, men inga stora patentutgångar väntas de närmaste åren. Samtidigt har kostnaderna för specialläkemedel ökat runt 12 procent under det senaste året. Takten ser snarast ut att öka.

Ett bekymmer är också att staten enbart medfinansierar kostnader för läkemedelsförmånen – de mediciner vi får på recept och hämtar på apotek – men däremot inte de mediciner som används i behandlingen på sjukhus. Där är de nya, dyra preparaten ännu vanligare och kommer att öka betydligt kommande år.

Staten måste samarbeta med landstingen för kontrollerat införande av många av de nya läkemedlen. För att säkerställa att rätt patient får rätt medicin och att effekterna är de vi hoppas på, bör förskrivningen inledningsvis begränsas till vissa specialister innan den breddas till många förskrivare. Såväl medicinsk säkerhet som ekonomi kräver att vi kan möta industrins marknadsföring med oberoende medicinsk kunskapsöverföring till förskrivarna.

Läkemedelskostnaderna behöver få en nationell lösning. Landstingen kommer att ta sitt ansvar och kraftsamlar nu för att värna en effektiv och säker förskrivning, men staten smiter från sin del av ansvaret. Det bemötande vi fått från socialdepartementet kan närmast liknas vid kalla handen.

Vi kräver att en nationell arbetsgrupp tillsätts med representanter för staten och Sveriges landsting, för att i grunden utreda hur vi ska hantera nya, dyra läkemedel, och med verkligt mandat att förhandla och lämna förslag på en hållbar lösning. En förutsättning är att staten bidrar till finansieringen av kommande kostnadsökningar.

Henrik Hammar, Birgitta Rydberg

Henrik Hammar (m)
är regionråd i Skåne, ordförande i hälso- och sjukvårdsdelegationen, Sveriges Kommuner och Lands­ting, SKL.

Birgitta Rydberg (fp)
är landstingsråd i Stockholm, vice ordförande i hälso- och sjukvårdsdelegationen, SKL.

Dela artikeln:


Dagens Medicins nyhetsbrev

Välj nyhetsbrev