Få hela storyn
Starta din prenumeration

Prenumerera

Debatt

Statistik fylld av fallgropar

Publicerad: 24 januari 2013, 08:41

Ett sätt att minska felaktiga larmrapporter är att vårdens yrkesutövare blir bättre på att beskriva hur läkemedel används, anser Mikael Hoffmann.


Larmrapporter om läkemedel är vanliga i medierna. Delvis kan det förklaras av att data är lätt tillgängliga även för journalister i dag. Men ofta bygger rapporterna på felaktiga analyser då förståelsen för fallgroparna i läkemedelsstatistik saknas.

Ett sätt att minska ständigt upprepade felaktiga larmrapporter om läkemedel är att vårdens yrkesutövare blir bättre på att själva beskriva hur läkemedel används i samhället.

Barn behöver läkemedel ibland. Antingen som enda tillgänglig behandling, eller oftare som en del av en samlad behandling. Om ett läkemedel används i stor utsträckning till barn utan att dess nytta och risker studerats och bedömts av Läkemedelsverket så har såväl företaget, myndigheterna och sjukvårdshuvudmännen ett delat ansvar för detta. Det rimliga är då att antingen se över användningen och/eller genomföra en uppföljning i form av klinisk prövning eller åtminstone särskild uppföljning till exempel i ett kvalitetsregister.

Diskussionen om det är många eller få barn som får ett läkemedel – vare sig det är godkänt för barn eller ej – måste ändå alltid utgå från hur vanlig sjukdomen är och om diagnosen är rätt satt, inte från antalet behandlade barn i sig.

Ändå handlar rapporter om läkemedel – särskilt till barn – ofta om larm av typen ”explosionsartadökning”, ”pillerberg” och med anslag som ”flera hundra procents ökning”. Varför? En del av svaret kan sökas i det faktum att läkemedelsstatistik är lättåtkomlig och kan förefalla enkel och tydlig jämfört med mycket annan statistik från vården. En annan del av svaret är att det visserligen finns mycket forskning och mycket nyhetsrapportering om läkemedelsanvändning men det finns också påfallande få analyser från dem i vården som faktiskt behandlar patienterna.  

Forskningen är i sig försiktig och innefattar ett kritiskt förhållningssätt kring metoderna och blir då inte alltid så nyhetsmässig. Rena beskrivningar av hur läkemedelsmarknaden förändras är inte heller något som normalt betraktas som forskning även om metodiken kan vara nog så svår. Journalisterna å andra sidan saknar oftast insikten i, och det kritiska förhållningssättet till, metoderna.

I själva verket är den förment enkla läkemedelsstatistiken full av fallgropar. Några exempel:

Antalet patienter som behandlas just nu är betydligt lägre än antalet individer som får ut ett läkemedel under ett år. Många patienter behandlas under kortare tid eller avbryter behandlingen självmant. Läkemedel kan skrivas ut vid behov och aldrig komma till användning.

Antalet individer som hämtat ut ett läkemedel får inte summeras över läke-medelsgrupper eller över tid. Då kommer en patient med till exempel flera läkemedel eller flera uttag över tid att räknas flera gånger.

Namnen på läkemedelsgrupperna är ofta missvisande. De flesta blodtryckssänkande läkemedel finns inte med i gruppen ”antihypertensiva medel”; läkemedlen
i gruppen ” antidepressiva medel” används ofta mot ångesttillstånd och inte depression. ”Sömnmedel och lugnande medel” omfattar även det sömnreglerande kroppsegna hormonet melatonin och inte bara traditionella sömnmedel.

Oxazepam som ofta används vid sömnstörningar och oro hos äldre finns inte med i gruppen ”sömnmedel och lugnande medel”. ”Lugnande medel och ataraktika” används inte bara som lugnande utan även som muskelavslappnande och för att till exempel häva epilepsi-kramper och svåra feberkramper.

Läkemedelsregistret vid Socialstyrelsen omfattar enbart recept expedierade på apotek. Läkemedel givna på mottagningar och avdelningar saknas. Det har betydelse för läkemedel som kan ges på olika sätt som till exempel TNF-alfahämmare vid allvarliga inflammatoriska sjukdomar och metadon vid beroendetillstånd.

Barn och ungdomar under 18 år beskrivs ofta som ”barn” i medier. Inte helt fel men ofta missvisande i de vanligaste fallen där den huvudsakliga användningen inte är till småbarn eller grundskolebarn utan till 16–17-åringar som snart får rösta och ta körkort.

Procentuella ökningar är ointressanta om inte utgångspunkten klargörs. Jämför man med innan läkemedlet kom in på marknaden blir procentökningen oändlig. Jämför man med ett år strax efter introduktionen av ett läkemedel på marknaden, eller efter att viktig ny kunskap tillkommit, blir det föga förvånande ofta flera hundra procents ökning på några få år.

Intressantare är att diskutera de faktiska volymerna läkemedel och ställa det i relation till hur vanlig diagnosen är i de berörda åldersgrupperna. Kraftiga ökningar av användning till en patientgrupp kan vara i högsta grad relevant om det framkommit ny kunskap, till exempel om läkemedlet fått en ny godkänd indikation eller blivit godkänd för en ny patientgrupp, till exempel barn.

Rapporteringen i medierna gör att bilden snedvrids. Problemet blir ett (ofta felaktigt) högt antal individer som sägs stå på behandling och inte huruvida behandlingen i sig är klok och korrekt – eller inte! – utifrån kunskap om sjukdomen. När massmedieintresset vandrat vidare till en annan fråga så står läkare, sjuksköterskor och patienter där med en allmänhet och politiker som har fått en ofta felaktig uppfattning om problemet. Samhällets lösningar på ”problemen” riskerar då att bli därefter.

Medan journalister och andra i allmänheten kanske gör det alltför lätt för sig genom att tro att det är enkelt att visa på saker med läkemedelsstatistik kanske vi i vården gör det motsatta felet.

Vi i vården kan vara alltför ifrågasättande kring metoder och osäkerhet och ställa alltför stora krav på metod och redovisning. Det riskerar att leda till att viktiga analyser inte görs eller att resultatet kommer för sent för att vara intressant för förskrivare, patienter och allmänhet. Det blir helt enkelt ett alltför stort steg för kliniska företrädare att försöka beskriva sin egen verklighet även om det funnes tid i arbetet för det.

Sjukvården, läkemedelskommittéer och förskrivargrupper som specialitetsföreningar bör ställa sig frågan vilket ansvar de har för att användning av läkemedel i större utsträckning än i dag analyseras och rapporteras från dem som faktiskt förskriver läkemedlen.

Dela artikeln:

Dagens Medicins nyhetsbrev

Välj nyhetsbrev