Få hela storyn
Starta din prenumeration

Prenumerera

Debatt

”Stötta falskt anklagade läkare!”

Publicerad: 16 juni 2014, 15:47

Det är dags för Läkarförbundet att omvärdera sin strutspolitik och aktivt verka för stöd, sakligt och moraliskt, till falskt anklagade läkare, skriver Lars-Göran Allgén.


Jan Halldin har i Läkartidningen nr 14 skrivit en artikel: ”Varför var kollegorna tysta i Astrid Lindgren-fallet?” Han diskuterar lojalitetsfrågor, värnande om sjukhusets goda namn och rykte och rädsla för repressalier.

Det finns ett liknande fall som kanske är ännu värre: behandlingen av Thomas Allgén (min son) och Teet Härm som felaktigt anklagades för mord och styckning av en prostituerad kvinna. Trots att de hela tiden förklarat sig oskyldiga blev de till slut förklarade skyldiga till att ha styckat kvinnan. Bevisningen, som i efterhand dömts ut som oseriös, byggde helt på ”berättelser” och andra vaga indicier. De poliser som i dag har satt sig in i fallet ser läkarna som oskyldiga.

Det har snart gått 30 år sedan den processen startades. Ett antal läkare krävde tidigt uteslutning av de båda läkarna ur Läkarförbundet, angrep dem i Läkartidningen och i skrivelser till Svenska läkaresällskapet etcetera. Denna förtalskampanj och verbala lynchning av kollegor är inte förenligt med Läkarförbundets etiska regler. Förbundet var passivt. Socialstyrelsen som tillsynsmyndighet agerade åklagare. Läkare, några jäviga, engagerades som sakkunnigvittnen.

Kollegor som ställde upp till försvar i förbundet och vis-á-vis Socialstyrelsen hindrades att vittna genom förtalskampanjer, motarbetades vid fullmäktigemöten, tvingades lämna läkartjänst etcetera. Var finns den empati som borde vara en självklarhet för varje läkare? Eller civilkurage? De som angrep – hade de noga gått igenom fakta i målet? Teet och Thomas friades av tingsrätten men ett tillägg i domskälen sade att de hade styckat kvinnan. Ett sataniskt påstående, som inte gick att överklaga, varför de inte bereddes tillfälle att försvara sig. Det ledde till livstidsstraff genom deslegitimation.

I en senare tingsrättsdom konstaterades att 27 grava felaktigheter hade begåtts av domstolar och myndigheter. Upprepade överklaganden och genomarbetade resningsansökningar har ingivits utan framgång. Frågan är av allmänt intresse för alla läkare, sjuksköterskor och andra legitimerade befattningshavare som kan drabbas på liknande sätt.

Konsekvenserna av felaktiga anklagelser kan bli enorma, som för Thomas och Teet, med återverkningar på närstående, vänner och bekanta. Båda har förlorat kontakten med sina barn som också är stora, oskyldiga förlorare. För de båda läkarna gäller livslångt yrkesförbud.

Det var skrämmande kampanjer mot dem. Före lagakraftvunnen dom gick dåvarande generaldirektören i Socialstyrelsen ut i media med uppmaning till sjukvårdshuvudmännen att inte anställa dem.

Thomas inkallades till repövning som värnpliktig läkare. En kurskamrat spred budskapet att han var misstänkt för styckning av en kvinna, vilket ledde till att Thomas fick lämna tjänstgöringen. Vid samma tid sökte han sjukhusvikariat och förklarades välkommen men plötsligt var tjänsten redan tillsatt. En sjukhusdirektör ansåg att han inte skulle tillåtas åhöra ett föredrag av en kurskamrat. Teet avstängdes från sin tjänstgöring och vägrades återinträda.

Thomas och Teet häktades 1987 med totala restriktioner under mer än fem månader, ingen kontakt med omvärlden, inga tidningar, tv eller radio. Utstuderad tortyr i avsikt att knäcka dem. ”Sensory deprivation” med risk för psykiska störningar. Till detta bidrog avsiktlig desinformation. Det kunde leda till posttraumatiskt stressyndrom. Jag tilläts träffa Thomas men under avlyssning i förhoppningen att man skulle få belägg för sina misstankar eftersom man helt saknade bevis.

Läkarförbundet vägrade 2008 att mottaga information om utvecklingen i fallet från mig, medlem i förbundet sedan mer än 60 år. (Numera är dock förbundet informerat).

Det är förståeligt om man inte ingriper till stöd för oskyldigt utpekade kollegor om det innebär risk för repressalier, förlust av tjänst och inkomst, möjligheter till forskning etcetera. Men man bör tänka sig för innan man initierar eller deltar i massmediala drev. Krav måste ställas på chefer att visa civilkurage och försvara sina medarbetare om de blir oskyldigt misstänkta. I Teets fall var det precis tvärtom. ”Chefen”, forskningshandledaren, var rädd om sin egen karriär och arbetade som jävigt sakkunnigvittne aktivt för att få Teet fälld. Han angrep föreståndaren för enheten som verkade för att annan sakkunnig borde väljas och genom utspridande av falska rykten hindrade han en annan kollega från att vittna i kammarrätten. Båda de angripna kollegorna tog mycket illa vid sig.

Läkarförbundet har som fackförbund till uppgift att värna om medlemmarnas intressen. Bland förbundets mer än 30 000 medlemmar finns högkompetenta representanter för olika specialiteter, som kan aktiveras om läkare utsätts för falska anklagelser och behöver stöd både i sak och moraliskt. Förbundet kan verka med tunga medicinska sakskäl. I dåvarande ansvarsnämnden, HSAN, fanns en representant från Saco/Läkarförbundet, den ende medicinskt sakkunnige, men han medverkade i beslutet om deslegitimering tillsammans med andra fackliga och politiska företrädare mot de båda höga juristernas avrådan! Politiseringen av beslutet belyses ytterligare av att ordföranden dagen efter sin reservation mot beslutet vägrades tidigare överenskommen förlängning av ordförandeskapet!

Det är dags för Läkarförbundet att omvärdera sin strutspolitik och räddhåga och aktivt verka för stöd, sakligt och moraliskt, till falskt anklagade läkare. De etiska reglerna måste fylla en funktion i ett hårt samhällsklimat. Varnande tendenser finns att göra om läkarkåren till rapportörer, poliser och domare i stället för att värna om våra patienters intressen. Läkare som sakkunniga får inte vara medlöpare till polis/åklagare eller främja egna intressen. Man kan tacka nej!

Referenser:

■ Jan Halldin, Läkartidningen, nr 14, 615, 2014.
■ Per Lindeberg, Döden är en man, Fischer & Co, 1999.
■ Per Lindeberg, Döden är en man. Styckmordet, myterna, efterspelet, Fischer & Co, 2008.
■ Astrid Holgerson, Birgit Hellbom, Fact or fiction as evidence in court. Acta Universitatis Stockholmiensis. Stockholm studies in educational psychology, 27, 1997.
■ Anders Agell, Anatomin av en häxprocess, Jure Bokhandel, Stockholm, 2004.
■ Lars-Erik Tillinger, Styckmordsmålet. En svensk Dreyfus-affär. Juridisk Tidskrift, nr 4, 1999-2000.
■ Anders Frigell, Resningsansökan till Högsta förvaltningsdomstolen, i mål 5654-10, 5656-10. 2010.

Dela artikeln:


Dagens Medicins nyhetsbrev

Välj nyhetsbrev