Få hela storyn
Starta din prenumeration

Prenumerera

Debatt

Svensk klinisk forskning borde vara bättre med de förutsättningar vi har

Publicerad: 7 maj 2008, 04:54

Vi är redo att ta emot bollen från Leijonborg och förvalta den väl, skriver Bo Ahrén med flera.


I kommande forskningspolitiska proposition kommer regeringen att prioritera medicinsk forskning tillsammans med klimatrelaterad forskning. Nyligen har även två statliga utredningar om forskningens finansiering och förutsättningar presenterats: Världsklass! – Åtgärdsplan för den kliniska forskningen av professor Olle Stendahl och Forskningsfinansiering – kvalitet och relevans av generaldirektör Madelene Sandström. Båda visar vikten av att staten inte bara satsar pengar på forskning utan att det även sker på rätt sätt.

Vi välkomnar regeringens prioritering av medicinsk forskning. Vi vet exempelvis att spridningen av hiv och andra allvarliga infektionssjukdomar ökar, liksom antalet cancerfall och sjukdomar som är relaterade till övervikt. Eftersom Sverige har framstående forskning inom dessa områden har vi ett tungt ansvar att bidra till att hejda den växande ohälsan i Sverige och i världen genom förebyggande insatser och behandling. Att regeringen nu väljer att satsa på medicinsk forskning innebär att vi svenska forskare i ännu större utsträckning kan ta vårt ansvar.

Vi menar att Sveriges sex medicinska fakulteter tillsammans med statens forskningsråd har bäst förutsättningar att ta emot de ökade forskningsanslagen på detta område. Vi har inom våra fakulteter ett stort antal framstående forskare. Vi har väl fungerande samarbeten med universitetssjukhusen där mycket av vår forskning bedrivs. Vi har också unika tillgångar i form av väl utbyggda hälsodataregister, kvalitets­register och biobanker.

Faktum är att vi i Sverige har exceptionella förutsättningar.

Men de måste tas tillvara bättre!

Sverige är nummer åtta i världen när det gäller citeringar i vetenskapliga tidskrifter inom klinisk forskning enligt professor Olle Stendahls utredning. Nummer åtta är bra – men vi är inte nöjda med det. Vi har blivit omsprungna av andra länder, exempelvis Danmark och Nederländerna. Svensk klinisk forskning borde vara bättre med de förutsättningar vi har.

En anledning till att vi tappat i position är att statens anslag till fakulteterna för forskning endast har ökat marginellt de senaste 15-20 åren, medan fakulteternas åtaganden har ökat. Under samma period har många andra länder i vår omvärld gjort rejäla satsningar på detta område. Sammantaget har detta inneburit minskade möjligheter för svenska forskare att satsa på innovativ forskning.

Samtidigt har finansieringen från externa finansiärer ökat. Att den ökar är inte negativt i sig, men när vår grundfinansiering från staten bara ökar obetydligt innebär detta att vi blir mer och mer beroende av de externa finansiärernas prioriteringar. Den tidigare obundna forskningen styrs. Regeringens löfte om att 1 procent av BNP ska gå till offentliga investeringar i forskning och utveckling kan ändra på detta. Det är ytterst viktigt att detta förverkligas i den kommande forskningspolitiska propositionen.

Det är även glädjande att alliansen nu säger sig vilja uppfylla vallöftet att en stor del av satsningarna på forskning i Sverige ska gå till universitetens basresurser. De statliga anslag vi får direkt till våra fakulteter är de medel vi kan använda för att bygga bättre lokal infrastruktur för forskningen, möjliggöra fler forskartjänster – inte minst för yngre forskare, men även för att kunna se till att dess yngre forskare får tillräckliga projektanslag.

Infrastruktur och tjänster är något externa finansiärer sällan ger anslag till. En god infrastruktur, med ändamålsenliga lokaler och avancerad apparatur, är en förutsättning för banbrytande forskning. Goda förutsättningar för våra forskare i form av trygga tjänster är också viktigt, inte minst möjligheten för kliniskt verksamma medarbetare att kunna få forskartjänster som kan kombineras med kliniskt arbete.

Den andra kanalen för staten att finansiera forskning är genom våra forskningsråd. De fördelar projektanslag efter bedömning av kvaliteten. Vi menar att projektmedel även fortsättningsvis bör kunna sökas i nationell konkurrens. Vi stöder utredarnas förslag att inrätta ett gemensamt ämnesråd för hälsoforskning, som får ansvar för att fördela nationella forskningsresurser för hela hälsoområdet. Detta kommer att gynna utvecklingen mot en mer gränsöverskridande forskning som inte styrs av fakultets- och ämnesgränser.

De medel för forskning som bedrivs inom universitetssjukhus där det finns en medicinsk fakultet (de så kallade ALF-medlen) bör dock även framöver hanteras gemensamt av regionerna/landstingen och fakulteterna. ALF-medlen är en viktig länk mellan akademin och hälso- och sjukvården och utan dessa skulle väl fungerande samarbeten äventyras.

Om regeringen väljer att fördela de ökade medlen till de medicinska fakulteterna för tjänster och infrastruktur och till ämnesrådet för driftsmedel i form av projektanslag garanteras grundläggande förutsättningar för stark medicinsk forskning i Sverige. Vi är därför beredda att ta emot bollen från Lars Leijonborg – vi garanterar att vi kommer att förvalta den väl och genom framstående forskning bidra till bättre hälsa i Sverige och världen.

Bo Ahrén
är dekanus vid medicinska fakulteten, Lunds universitet.

Mats Hammar
är dekanus vid Hälsouniversitetet, Linköpings universitet.

Bengt Järvholm
är dekanus vid medicinska fakulteten, Umeå universitet.

Olle Larkö
är dekanus vid Sahlgrenska akademin, Göteborgs universitet.

Karl Tryggvason
är dekanus vid Karolinska institutet.

Kjell Öberg
är dekanus vid medicinska fakulteten, Uppsala universitet.

Dela artikeln:

Dagens Medicins nyhetsbrev

Välj nyhetsbrev