”Systemfel gör att donationer aldrig blir av”

Den första oktober i år väntade 890 svenskar på en organdonation. Varje vecka dör i snitt en av dessa personer i väntan på vård. Svensk sjukvård är internationellt framstående när det gäller transplantationer av organ och svenskarnas vilja att donera sina organ är mycket hög, 85 procent. Det gör Sverige till det land i Europa där befolkningen är mest positiv till att donera organ, men trots detta utförs relativt få organtransplantationer i Sverige. Befolkningens positiva inställning till organdonation lovar mer, och vi måste agera för att rädda fler liv.

I praktiken blir i dag människor inte donatorer, trots att de de facto varit positiva till organdonation – en av anledningarna är att få av alla dem som vill donera har anmält sig till donationsregistret och att dagens möjlighet till anhörigveto lägger en stor börda på närstående att fatta beslutet åt sin döende familjemedlem, detta under deras livs kanske svåraste dagar. Vi har ett systemfel som gör att livsviktiga donationer aldrig blir av.

Inför Liberalernas landsmöte i november driver vi på för att vårdens förhållningssätt ska ändras så att utgångspunkten blir att människor vill donera, i stort sett tvärtemot det system vi i praktiken har i dag. Naturligtvis ska var och en själv avgöra om hon vill bli donator, men om vi inte aktivt sagt nej borde vården utgå ifrån att vi vill donera våra organ. Det är enbart vi själva som ska avgöra om vi vill donera, inte våra anhöriga. Denna lagändring skulle tydligare spegla svenskarnas positiva inställning till organdonation och i förlängningen skulle den rädda fler liv. I länder som har denna utgångspunkt, exempelvis Spanien, är antalet utförda donationer i relation till folkmängd betydligt högre än i Sverige.

Utöver att ändra utgångspunkten för organdonation vill vi att informationen kring organdonation ska öka, att det ska bli lättare att göra sin inställning känd, och vi vill stärka vårdens intensivvårdsberedskap, spetskompetens och arbetssätt för att möjliggöra fler donationer.  Det skulle också rädda liv om det var möjligt att under ett antal timmar ge en människa intensivvård för att förbereda inför donation, trots att hoppet om att rädda hennes liv är ute. För dem som väntar på en ny chans att leva kan den tiden göra hela skillnaden.

Organdonation handlar om liv och död, om fortsatt hopp eller krossade drömmar. Vi kommer att driva frågan med full kraft till den dag vi ser att lagstiftningen räddar fler liv – för att färre människor ska dö till följd av för få donatorer och för att fler människor ska få chans till en framtid.

LINA NORDQUIST, ANNA STARBRINK, GILBERT TRIBO, JONAS ANDERSSON