Få hela storyn
Starta din prenumeration

Prenumerera

Debatt

Systemkollaps i fallet Nora

Publicerad: 20 februari 2013, 08:45

Flera system som har till uppgift att skydda och vårda uppvisar nära nog kollaps i fallet Nora, skriver Lise-Lotte Risö Bergerlind och Herman Holm.


Med anledning av inslag i medierna i det så kallade Nora-fallet vill vi från Svenska psykiatriska föreningen, SPF,  lämna några synpunkter.

Vi väljer att inte uttala oss i det aktuella fallet då vi utgår från att andra, exempelvis Socialstyrelsen, är inblandade i frågan. Som myndighet har man tillgång till alla fakta i målet.

De delar vi mött i medierna stämmer inte med bilden av hur god psykiatrisk vård ska bedrivas. Vi vill i denna artikel belysa vad som gäller för bemötandet av patienter.

En stor majoritet av läkare vi mött, oavsett specialitet, uppger sig ha valt läkaryrket därför att man vill hjälpa människor och göra gott. En utgångspunkt i läkaryrket är de etiska regler som funnits sedan antikens tid i Hippokrates ed, cirka 500 f Kr. På den vilar Sveriges läkarförbunds etiska regler där man kan läsa:

Läkaren ska i sin gärning ha patientens hälsa som det främsta målet och om möjligt bota, ofta lindra, alltid trösta, följande människokärlekens och hederns bud.

Läkaren ska behandla patienten med empati, omsorg och respekt och får inte genom sin yrkesauktoritet inkräkta på vederbörandes rätt att bestämma över sig själv.

Läkaren ska aldrig frångå principen om männ­­-
isk­ors lika värde och aldrig utsätta en patient för diskriminerande behandling eller bemötande.

Som psykiater möter man människor, ofta unga vuxna, som av olika skäl inte själva kan värna om sin egen person utan utsätter sig för självskadande handlingar. Det kan vara en del av en psykisk sjukdom, en neuropsykiatrisk störning, en personlighetsstörning, en följd av svåra uppväxtförhållanden eller yttre omständigheter som vi i början inte vet något om. Ofta, kan man ha farit illa i relationer, blivit utnyttjad, kränkt,  icke-sedd , oälskad.

När vi möter dessa personer i vården kan besvikelser från tidigare upplevelser rikta sig mot oss. Vi får ofta ta emot den ibland rättmätiga besvikelse de bär med sig. För att kunna hantera detta får alla blivande psykiater en grundläggande psykoterapiutbildning och från SPF:s sida rekommenderar vi även att man bör gå i egenterapi så att behandlarens egna obearbetade trauman inte drabbar patienten.

Vi erbjuds ofta handledning och vi arbetar i team där kloka och kompetenta arbetskamrater hjälper oss med de känslor som patientens agerande väcker. Hög kompetens är en förutsättning för att kunna ge god psykiatrisk vård.

Som ett led i att bidra till att ge god psykiatrisk vård ger SPF ut kliniska riktlinjer som vänder sig till psykiater men också annan personal som möter människor med psykisk ohälsa. I den riktlinje som rör personlighetsstörningar står det:
Värme, empati och tydlighet är nyckelord för att säkra behandlingskontakten.

Även om det kan vara svårt att sätta sig in i det individen upplever, är det viktigt att lyssna och visa respekt för vad som förmedlas. I störningen kan ligga en bristande förmåga att identifiera, kommunicera och hantera känslor. En konflikt kan röra upp ilska eller förtvivlan på ett sätt som ter sig svårt att förstå för omvärlden. Individens funktionsförmåga är ofta relaterad förmågan att klara känsliga situationer.

Om man som behandlare känner sig provocerad av patientens oförmåga till adekvat kommunikation kan det vara till hjälp att ha i minnet att de är emotionellt sårbara och behöver lära sig att bemästra känsliga situationer. Individer med emotionellt instabil personlighetsstörning uppfylls ofta av skamkänslor efter konflikter. För att undvika självskadehandlingar vid konflikter är det därför viktigt att individer inte lämnar mottagningen med konflikten olöst. Det måste bli tydligt för patienten att han eller hon alltid är välkommen tillbaka.

Det aktuella fallet visar med tydlighet att riktlinjer, föreskrifter, lagar inte alltid är tillräckligt. Här är det flera system som har till uppgift att skydda och vårda som uppvisar nära nog kollaps samtidigt. Man kan fråga sig varför. Rör det sig om en svårbehandlad patient, bristande insatser från polisen, kommunen och vården? Eller kan det handla om de risker som varje maktutövare, dit vi läkare hör, ställs inför; att bli maktfullkomlig och okänslig?

Problemet är välkänt och omskrivet. Vad kunde vi ha gjort för att Nora inte skulle drabbats? Vad kan vi göra för att det inte ska upprepas?

Dela artikeln:


Dagens Medicins nyhetsbrev

Välj nyhetsbrev

Se fler branschtitlar från Bonnier News