Få hela storyn
Starta din prenumeration

Prenumerera

Debatt

”Ta beslut om att prioritera förebyggande arbete”

Det finns starka incitament för det hälsofrämjande, förebyggande arbetet på en nationell nivå. Men det regionala och lokala engagemanget saknas, skriver Marina Arkkukangas. (3 kommentarer)

Publicerad: 9 maj 2022, 03:30

Det här är opinionsmaterial

Åsikterna som uttrycks här står skribenten/skribenterna för.

Marina Arkkukangas, leg sjukgymnast, doktor i vårdvetenskap, Forskning- och utvecklingschef på Forskning och utveckling i Sörmland.


Ämnen i artikeln:

Fysisk aktivitetRehabiliteringToppnyheter Kommunal Hälsa

För två år sedan, i början av pandemin, skrev jag en debattartikel med rubriken ”Med fysisk aktivitet överlever vi en pandemi”. Detta har lyfts en hel del under hela pandemin 2020–2021 som ett viktigt och i många fall livsavgörande tema.

Det handlar till stor del om rörelse, eller frånvaro av rörelse, i vår vardag. Rörelsemöjligheterna begränsades på många sätt under pandemin, framför allt för personer i åldersgruppen 70 plus. Under pandemin har undersökningar och forskning inom temat exploderat, ingen har kunnat undgå att förstå att det faktiskt är livsavgörande i många fall att vi engagerar oss i fysisk aktivitet i olika former.

Läs också: Här röntgar kommunen patienter hemma

Eftersom kroppen är skapad för att vara i rörelse är vi beroende av fysisk aktivitet och träning för att fungera och må bra. Det betyder att från allra minsta cellnivå är det livsnödvändigt att vi aktiverar oss. För den äldre åldersgruppen visar forskningen att bristen på fysisk aktivitet och träning ökar risken för bland annat hjärt- och kärlsjukdomar, demens och psykisk ohälsa.

Även muskelnedbrytningen som ökar i takt med åldrandet kan påverka styrka och balans, och öka risken för fallskador. Den utgör ett stort hot mot äldres hälsa, men fysisk aktivitet och träning har visat sig kunna påverka den positivt.

Hälsofrämjande, förebyggande och rehabiliterande arbete lyfts mer och mer, bland annat i omställningen till en god och nära vård och i kommande nationella riktlinjer och befintliga strategier för hälsa. Men även om lovande och starka incitament finns för detta arbete är vi ganska långt ifrån att möta upp behoven.

I mina möten och intervjuer med fysioterapeuter och annan vårdpersonal inom hemtjänst och hemsjukvård uppges att insatser som handlar om fysisk aktivitet och träning är eftersatta och ofta bortprioriterade, vilket gör att ett evidensbaserat arbete är svårt i det dagliga arbetet.

Men varför arbetar vi då inte med de evidensbaserade metoder som finns, när vi känner till deras nytta? Enligt Folkhälsomyndighetens senaste rapport om fysisk aktivitet på recept finns olika hinder för att använda metoden. Det är främst tidsbrist, resursbrist, tekniska hinder och okunskap hos beslutsfattare och professioner som gör att fysisk aktivitet på recept inte används. Generellt lyfter rapporten upplevelsen att det förebyggande arbetet skulle kunna prioriteras mer av verksamhetsledningarna.

I primärvården är det hälsofrämjande och förebyggande arbetet starkt eftersatt, vilket är en oroväckande situation, när vi vet att satsningar inom området kan bidra till att befolkningen erbjuds insatser som ger möjlighet till en god fysisk och psykisk hälsa. Om vi fortsätter att arbeta mer standardiserat, som vid exempelvis läkemedelsbehandling, så uppmuntras passivitet. Och även om människan av naturen är lat så medför detta otroligt stora hälsorisker på sikt.

Det finns strategier och kommande riktlinjer med starka incitament för det hälsofrämjande, förebyggande arbetet på en nationell nivå. Men det regionala och lokala engagemanget saknas för att få till detta viktiga arbete. Därför behöver beslut tas om prioritering av detta arbete på alla nivåer.

Hela kedjan är avgörande, från nationell nivå till regional och lokal nivå. Verksamheter och ledning behöver ta ansvar och skapa förutsättningar utifrån tagna beslut. Det kan till exempel innebära omprioriteringar, kompetensutveckling, stöd i att arbeta evidensbaserat eller krav på uppföljningar av det arbete som genomförs. Det är först då som vi kommer att kunna göra skillnad. Om detta inte sker har de nationella strategierna och riktlinjerna ingen som helst betydelse för den enskilde individens förutsättningar att leva med god fysisk och psykisk hälsa.

Marina Arkkukangas, leg sjukgymnast, doktor i vårdvetenskap, Forskning- och utvecklingschef på Forskning och utveckling i Sörmland

Kommentarer:

Arbetar du i sjukvården och vill kommentera texten utifrån din yrkesroll?

Klicka här! 

Kommentarer publiceras efter granskning.

 

2022-05-10

Varmt tack för din viktiga artikel. Håller helt med. Problemet är kunskapsresistens. Jag har tampats precis med samma problem och upplever att det blir bara värre med detaljstyrningen. 

Legitimerad specialistsjuksköterska med flerårig erfarenhet. 

 

2022-05-10

Tack för en viktig, inspirerande artikel! 

Det är tyvärr lätt att förlora stora hälsofrämjande och framför allt ekonomiska vinster om det förebyggande arbetet inte prioriteras!

Lisbeth Eriksson, Boden

 

2022-05-11

Tack för att du skriver om detta! Jag ser precis samma problem i psykiatrin, där patienterna inte får stöd i fysisk aktivitet, trots besvär med t ex exekutiva funktioner, ångest och trötthet. Det lokala engagemanget saknas, och resurser tillsätts inte, trots riktlinjer och evidens. Jag tror att vi behöver börja se det som ett samhällsproblem, prata om det och inte lägga hela ansvaret på individen att klara av att vara fysiskt aktiv. Det är helt nödvändigt för att vi ska få ett samhälle med en mer jämlik hälsa! 

Lena Axelsson Svedell, fysioterapeut och doktorand, Psykiatrin Örebro

 

Det här är opinionsmaterial

Åsikterna som uttrycks här står skribenten/skribenterna för.

Dela artikeln: