”Ta större ansvar, Socialstyrelsen!”

Svensk hälso- och sjukvård står inför stora utmaningar. Med en  åldrande befolkning, medicinteknisk utveckling och ökade förväntningar  kommer vården att ta allt mer resurser i anspråk.

Behovet av effektivisering ökar i såväl Sverige som i andra  jämförbara länder. Forskning visar att vården blir mer effektiv om den  sätter patienten i centrum.

När patienten exempelvis har en mer aktiv roll i sin egen vård ökar  följsamheten till ordinationer, sjukskrivningar minskar, psykosomatiska  symtom blir färre och det generella vårdutnyttjandet minskar.

Genom att främja en mer patientcentrerad vård främjar staten alltså också en mer effektiv vård.

Hälso- och sjukvårdslagen ställer tydliga krav på att vården ska vara  lätt tillgänglig, samordnad, bygga på respekt för patientens  självbestämmande och integritet samt ge patienten möjlighet att välja  behandlingsalternativ.

Staten har under senare år genomfört en rad olika insatser i syfte  att stärka patientens ställning, såväl riktade reformer som ändringar i  lagstiftningen. Trots detta konstaterar flera aktörer, däribland  Myndigheten för vårdanalys, att lagstiftningen inte har haft tillräcklig  inverkan på vården när det gäller att möta patienter utifrån deras  individuella förutsättningar och behov. I internationella jämförelser  uppvisar Sverige också svaga resultat i detta avseende.

Riksrevisionen har granskat om Socialstyrelsens arbete med nationella  riktlinjer främjar en vård utformad utifrån patientens perspektiv och  om de insatser som görs för att riktlinjerna ska implementeras är  effektiva.

Genom riktlinjerna kan staten påverka vården på flera nivåer; såväl  vid organisering och prioriteringar som i den konkreta vårdsituationen  där patienten och brukaren möter vården. Riktlinjerna omfattar stora  grupper med svåra kroniska sjukdomar som tar stora samhällsresurser i  anspråk. Riktlinjerna borde därför ha goda förutsättningar för att  påverka vården i riktning mot en ökad patientcentrering och därmed bidra  till en effektivisering.

Enligt Riksrevisionens analys av tolv riktlinjer får  patientperspektivet ett dåligt genomslag. Ett exempel på detta är att  endast 12 av totalt 2 700 rekommendationer till vården syftar till att  göra vården mer tillgänglig för patienter och brukare.

Skälen till detta är flera. Ett är att Socialstyrelsen saknar metoder  för att fånga upp och värdera patientens erfarenheter av att möta  vården.

Samtidigt har det internationella riktlinjenätverket G-I-N publicerat  en omfattande metodsamling för just detta ändamål. Ett annat skäl är  att patient- och brukarföreningar i första hand involveras i  förankringssyfte och att deras kunskaper inte tas tillvara på ett  systematiskt sätt.

Riksrevisionens granskning visar att riktlinjerna har ett relativt  begränsat genomslag i vården. Att ta fram och sprida material som inte  når fram eller inte används såsom avsetts är inte effektivt.  Socialstyrelsen kan göra mer för att stödja sjukvårdshuvudmännens  implementering av riktlinjerna. Patientversionen av riktlinjerna bör  spridas bättre till patienter och brukare.

Riksrevisionens  sammanfattande bedömning är att staten mer effektivt kan använda  nationella riktlinjer för att främja en patientcentrerad och därmed mer  effektiv vård. Socialstyrelsen bör utveckla en arbetsmetod för att  ytterligare lyfta fram ett patientperspektiv i nationella riktlinjer,  bland annat genom att bredda kunskapsbasen för riktlinjerna.

Myndigheten bör även tydliggöra patient- och brukarföreningars roll  och funktion i arbetet. I båda dessa avseenden bör internationella  erfarenheter tas tillvara. Riksrevisionen rekommenderar också  Socialstyrelsen att ta ett större ansvar för att de nationella  riktlinjerna når fram till mottagarna.

Myndigheten bör återkommande följa upp hur mottagarna uppfattar och  använder riktlinjerna. Regeringen bör ge Myndigheten för vårdanalys i  uppdrag att följa upp nationella riktlinjers effekter ur ett  patientperspektiv.

Både samhällsekonomin och individen skulle ha mycket att vinna på  om vården på ett bättre sätt utgår från patientens perspektiv. De  nationella riktlinjerna borde kunna vara ett betydelsefullt verktyg för  detta ändamål.