Debatt
”Ta större ansvar, Socialstyrelsen!”
Publicerad: 24 april 2013, 05:30
Socialstyrelsen bör tydligare lyfta fram patientperspektivet i arbetet med de nationella riktlinjerna, skriver riksrevisor Gudrun Antemar i en granskningsrapport som presenteras i dag.
Svensk hälso- och sjukvård står inför stora utmaningar. Med en åldrande befolkning, medicinteknisk utveckling och ökade förväntningar kommer vården att ta allt mer resurser i anspråk.
Behovet av effektivisering ökar i såväl Sverige som i andra jämförbara länder. Forskning visar att vården blir mer effektiv om den sätter patienten i centrum.
När patienten exempelvis har en mer aktiv roll i sin egen vård ökar följsamheten till ordinationer, sjukskrivningar minskar, psykosomatiska symtom blir färre och det generella vårdutnyttjandet minskar.
Genom att främja en mer patientcentrerad vård främjar staten alltså också en mer effektiv vård.
Hälso- och sjukvårdslagen ställer tydliga krav på att vården ska vara lätt tillgänglig, samordnad, bygga på respekt för patientens självbestämmande och integritet samt ge patienten möjlighet att välja behandlingsalternativ.
Staten har under senare år genomfört en rad olika insatser i syfte att stärka patientens ställning, såväl riktade reformer som ändringar i lagstiftningen. Trots detta konstaterar flera aktörer, däribland Myndigheten för vårdanalys, att lagstiftningen inte har haft tillräcklig inverkan på vården när det gäller att möta patienter utifrån deras individuella förutsättningar och behov. I internationella jämförelser uppvisar Sverige också svaga resultat i detta avseende.
Riksrevisionen har granskat om Socialstyrelsens arbete med nationella riktlinjer främjar en vård utformad utifrån patientens perspektiv och om de insatser som görs för att riktlinjerna ska implementeras är effektiva.
Genom riktlinjerna kan staten påverka vården på flera nivåer; såväl vid organisering och prioriteringar som i den konkreta vårdsituationen där patienten och brukaren möter vården. Riktlinjerna omfattar stora grupper med svåra kroniska sjukdomar som tar stora samhällsresurser i anspråk. Riktlinjerna borde därför ha goda förutsättningar för att påverka vården i riktning mot en ökad patientcentrering och därmed bidra till en effektivisering.
Enligt Riksrevisionens analys av tolv riktlinjer får patientperspektivet ett dåligt genomslag. Ett exempel på detta är att endast 12 av totalt 2 700 rekommendationer till vården syftar till att göra vården mer tillgänglig för patienter och brukare.
Skälen till detta är flera. Ett är att Socialstyrelsen saknar metoder för att fånga upp och värdera patientens erfarenheter av att möta vården.
Samtidigt har det internationella riktlinjenätverket G-I-N publicerat en omfattande metodsamling för just detta ändamål. Ett annat skäl är att patient- och brukarföreningar i första hand involveras i förankringssyfte och att deras kunskaper inte tas tillvara på ett systematiskt sätt.
Riksrevisionens granskning visar att riktlinjerna har ett relativt begränsat genomslag i vården. Att ta fram och sprida material som inte når fram eller inte används såsom avsetts är inte effektivt. Socialstyrelsen kan göra mer för att stödja sjukvårdshuvudmännens implementering av riktlinjerna. Patientversionen av riktlinjerna bör spridas bättre till patienter och brukare.
Riksrevisionens sammanfattande bedömning är att staten mer effektivt kan använda nationella riktlinjer för att främja en patientcentrerad och därmed mer effektiv vård. Socialstyrelsen bör utveckla en arbetsmetod för att ytterligare lyfta fram ett patientperspektiv i nationella riktlinjer, bland annat genom att bredda kunskapsbasen för riktlinjerna.
Myndigheten bör även tydliggöra patient- och brukarföreningars roll och funktion i arbetet. I båda dessa avseenden bör internationella erfarenheter tas tillvara. Riksrevisionen rekommenderar också Socialstyrelsen att ta ett större ansvar för att de nationella riktlinjerna når fram till mottagarna.
Myndigheten bör återkommande följa upp hur mottagarna uppfattar och använder riktlinjerna. Regeringen bör ge Myndigheten för vårdanalys i uppdrag att följa upp nationella riktlinjers effekter ur ett patientperspektiv.
Både samhällsekonomin och individen skulle ha mycket att vinna på om vården på ett bättre sätt utgår från patientens perspektiv. De nationella riktlinjerna borde kunna vara ett betydelsefullt verktyg för detta ändamål.