Få hela storyn
Starta din prenumeration

Prenumerera

Debatt

”Ta tillvara kompetensen hos oss”

Glöm inte tillgängligheten i utvecklingen av den nära vården, uppmanar Ida Kåhlin, förbundsordförande för Sveriges Arbetsterapeuter, och Åsa Strahlemo, förbundsordförande för DHR.

Publicerad: 10 maj 2021, 03:55

Det här är opinionsmaterial

Åsikterna som uttrycks här står skribenten/skribenterna för.

Ida Kåhlin, förbundsordförande för Sveriges Arbetsterapeuter. Åsa Strahlemo, förbundsordförande för DHR – delaktighet, handlingskraft, rörelsefrihet.


Ämnen i artikeln:

Sveriges arbetsterapeuterPrimärvård

Om primärvårdsreformen ska bli framgångsrik behöver hälso- och sjukvården ta tillvara kompetensen hos både funktionshinderrörelsen och rehabiliteringsprofessionerna. Där finns djup kunskap om vad som krävs för att vården ska bli tillgänglig för alla.

Utvecklingen mot en god och nära vård är i full gång. I regeringens primärvårdsreform tydliggörs intentionen om att primärvården ska bli navet i en hälso- och sjukvård där patienten får en god, nära och samordnad vård som stärker hälsan. Fokus för reformen ska ligga på ökad tillgänglighet, delaktighet och kontinuitet. 

För många personer som lever med en livslång funktionsnedsättning är just ett fokus på dessa frågor särskilt viktigt. Enligt Myndigheten för delaktighets uppföljningar av funktionshinderspolitiken är det tyvärr många personer med funktionsnedsättning som upplever brister i tillgänglighet och delaktighet inom just hälso- och sjukvården. Det handlar dels om brister i kunskap och bemötande, dels om att hälso- och sjukvården inte är anpassad till de fysiska, kognitiva eller kommunikativa behov personen har. Detta är långt ifrån det nationella målet för funktionshinderspolitiken om jämlikhet i levnadsvillkor och full delaktighet i samhället för personer med funktionsnedsättning. Samtidigt är det ett exempel på att svensk hälso- och sjukvård i dag inte lever upp till FN:s konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning. Detta är förstås inte rimligt. Sverige kan bättre än så.

I utvecklingen av framtidens nära vård finns goda förutsättningar att förändra detta och det är nu därför särskilt viktigt att funktionshinderperspektivet inte tappas bort. I delbetänkandet God och nära vård – En reform för ett hållbart hälso- och sjukvårdssystem nämns visserligen detta perspektiv som en betydande förutsättning för att nå personcentrering, men vad som avses med detta är inget som utredningen problematiserar i någon större utsträckning.

Vi anser att begreppet tillgänglighet inom hälso- och sjukvården behöver få en betydligt större innebörd än det har i dag. Det handlar inte bara om digital och/eller fysisk vård eller kvälls- och helgöppna hälsocentraler. Det gäller också att skapa förutsättningar för en hälso- och sjukvård som är fysiskt, kognitivt och kommunikativt tillgänglig för alla. För att möjliggöra detta behöver funktionshinderperspektivet beaktas i mycket större utsträckning än vad som görs i dag. 

I första hand behövs en hälso- och sjukvård som är universellt utformad, där vi säkerställer tillgängligheten initialt i stället för att åtgärda i efterhand – en god och nära vård för alla, i största möjliga mån utan speciallösningar. 

Men även om universell utformning ska vara utgångspunkten kommer det ändå att behövas hjälpmedel och särskilda anpassningar för många. Vid vård- och hälsocentraler behöver det exempelvis finnas tillgång till taklyftar eller andra hjälpmedel som möjliggör för alla att kunna bli undersökt på lika villkor. Det behöver finnas anpassade personvågar så att alla kan ta ansvar för att främja sin egen hälsa. Kallelser eller hälsoinformation behöver finnas tillgängliga på lättläst svenska kombinerat med bildstöd för den som behöver det. I den nära vården kommer främjandet av hälsolitteracitet, det vill säga individens förmåga att förvärva, förstå, värdera och använda information för att bibehålla och främja hälsa, att bli central. Det behöver svensk hälso- och sjukvård rusta sig för.

Kunskapen och kompetensen kring hur detta kan göras finns redan inom hälso- och sjukvården, inte minst hos rehabiliteringsprofessionerna, men framför allt finns den hos de personer som lever med en livslång funktionsnedsättning. Den kunskapen behöver tas tillvara och användas i arbetet för en god och nära vård, tillgänglig för alla. 

Ida Kåhlin, förbundsordförande för Sveriges Arbetsterapeuter

Åsa Strahlemo, förbundsordförande för DHR – delaktighet, handlingskraft, rörelsefrihet

 

Kommentar:

Arbetar du i sjukvården och vill kommentera texten utifrån din yrkesroll?

Klicka här!  Kommentarer publiceras efter granskning.

 

Det här är opinionsmaterial

Åsikterna som uttrycks här står skribenten/skribenterna för.

Dela artikeln:

Dagens Medicins nyhetsbrev

Välj nyhetsbrev