Få hela storyn
Starta din prenumeration

Prenumerera

Debatt

Tidig hiv-vård rymde mycket ljus

Publicerad: 11 juni 2013, 05:30

Nyligen har Jonas Gardell promoverats till medicine hedersdoktor vid Linköpings universitet.


För att han använt sitt inifrånperspektiv, och sin förmåga som författare, till att förmedla sin syn på hur hiv/aids påverkade homosexuella män, deras omgivning och samhället under de tidiga åren med hiv/aids. Det var angeläget och starkt berörande.

Jag vill ändå ifrågasätta motiveringen till utmärkelsen:  för sin mångfasetterade beskrivning av ett mörkt kapitel i svensk medicinhistoria . Ett mörkt kapitel? Kanske i Linköping och i Lund, där några akademiskt verksamma läkare uttryckte starkt diskriminerande åsikter utan att bemötas av sina förhoppningsvis mer humanitära kollegor. Men detta kan inte få bestämma den framtida bilden av vad som skedde inom hiv-vården i Sverige de där åren i början och mitten av 1980-talet.

Själv fick jag förmånen att då vara verksam vid infektionskliniken på Roslagstulls sjukhus i Stockholm, som hade kontakt med största antalet patienter i landet. Dessa remitterades i början ofta till oss från Venhälsan, en mottagning för homosexuella män som på frivillig bas tidigt startats av unga läkare, ofta själva homosexuella. Vi arbetade nästan jämt, hade en oerhört hög tillgänglighet, försökte verkligen se hela människan bakom sjukdomen.

Samarbetet med patienten var viktigt, vi tog varandra i handen och sökte en ofta oupptrampad stig framåt. Dels för att vi  bara , som så ofta, kunde lindra och trösta, dels för att vi på det sättet måste lära oss av varandra för att kunna möta nästa komplikation till sjukdomen och bemöta nästa patient litet bättre.

Vi utvecklade ett teamarbete inom vården med engagemang inte bara av traditionell vårdpersonal, som sköterskor och kuratorer, utan även exempelvis präster och dietister. Och vi välkomnade frivilliga, enskilda stödpersoner eller organisationer som Noaks Ark, kockar som lagade mat som omväxling till sjukhusmaten och konstnärer som deponerade verk att använda eller betrakta under ensamma timmar på sjukrummet.

Den kunskap och erfarenhet vi samlade delade vi med oss till läkare och sköterskor från andra delar av landet med färre patienter och till alla dem som då efterfrågade undervisning. Vi var så öppna mot media som möjligt, utan att åsidosätta patientintegritet och sekretess, en folkbildning där det ofta också ingick att bemöta vanföreställningar vad gällde smittsamhet och sjukdomsspridning.

Tidigt rekommenderades homosexuella män att avstå från blodgivning och att tillämpa risk­reduktion vid sex. Tidigt och snabbt hjälpte vi till att få en hög acceptans av testning när denna blev tillgänglig. Tidigt deltog vi i de första behandlingsförsöken utanför USA och vi insåg vikten av hög följsamhet. Allt detta har tillsammans lagt grunden för att vi i dag har de bästa behandlingsresultaten i världen.

Det var en vidrig sjukdom vi ställdes inför, en sjukdom som länge slutade med ett utdraget lidande och död i ung ålder. Många var rädda och människors rädsla för det okända måste tas på allvar och respekteras.

Precis som i Pesten av Albert Camus fanns det de som gömde sig eller flydde, men låt inte den tidiga hiv- och aidshistorien färgas enbart av dessa. Många stannade faktiskt kvar och torkade tårar både med och utan handskar, tröstade den nyupptäckte smittade och närstående, lindrade plågorna hos den sjuke och provade olika behandlingar när det inte gick att bota, eller fann vägar att ge även smittade möjlighet till att bli föräldrar.
Ett mörkt kapitel? Nej, snarare en tid som belyste tidigare försummade förhållningssätt inom vården och som utvecklade och öppnade nya vägar.

Dela artikeln:

Dagens Medicins nyhetsbrev

Välj nyhetsbrev