Få hela storyn
Starta din prenumeration

Prenumerera

Debatt

Tidskrävande autografjakt hindrar fruktbart utbyte

Publicerad: 27 februari 2008, 06:09

Rigorösa krav för kontakt med industrin gör att laglydiga måste tacka nej till möten utlysta sex veckor i förväg, skriver Stephan Rössner och Bengt Winblad.


Även om vi båda arbetar inom helt olika vetenskapliga områden – forskning om fetma respektive hjärnans åldrande – har vi ett gemensamt: Ett dagligt internationellt samarbete med kollegor över hela världen. Vi deltar i utvecklingen av internationella strategier för att främja våra forskningsområden, vi medverkar i planeringen av omfattande internationella projekt och vi publicerar flitigt.

En del av detta arbete består i att träffa kollegor för att utveckla långsiktiga strategier, bland annat för att på sikt få fram bättre läkemedel inom våra discipliner. Vi är medvetna om att läkemedelsindustrin självfallet har glädje av vår expertmedverkan, men är samtidigt övertygade om att det är det fruktbara samarbetet mellan industri och akademi som på sikt kan utveckla den farmakoterapi, som vi intensivt efterlyser inom våra forsknings­områden.

För några år sedan införde man vid Karolinska institutet, men förmodligen också över hela Sverige (?), rigorösa bestämmelser kring kontakterna med industrin, vilket byråkratiserade forskares deltagande i internationella expertgrupper.

Vi minns nu inte längre vad som var den yttersta orsaken, men vi antar att vi nu får betala priset för att någon av våra kollegor förfarit ovarsamt. Den yttersta konsekvensen av byråkratin är en grotesk pappers­kvarn, och när vi meddelar våra kollegor att vi möjligtvis inte kan dyka upp på ett möte tillsammans med dem därför att vi behöver fem namnteckningar på ett avtal ler man förvånat. Våra kollegor i utlandet har haft uppfattningen att Karolinska institutet skulle ha något intresse av att utveckla det internationella samarbetet akademi – industri.

Den byråkratiska verkligheten motsäger detta. Så här ska det gå till för att någon av oss ska kunna åka på ett möte på några timmar för att diskutera forskningssamarbeten, samverkan rörande utvecklingen av nya läkemedel eller diskussioner för att ta hem viktiga kliniska prövningar:

Avtalet utformas, ofta är det ett standardbrev som har använts upprepade gånger förut av den berörda industrin. Detta papper skickas till prefekten som signerar (1), varefter pappret går till klinikchefen som också signerar (2), sedan vidare till divisionschefen för signatur (3) och därefter till biträdande sjukvårdsdirektören i landstinget för ännu en signatur (4). Därefter skickas ärendet tillbaka till en av Karolinska institutets jurister som förbereder ett underlag till skrivelse, och därefter signerar till sist rektor (5).

Rektor och sjukvårdsdirektör har, vilket är förståeligt, mycket begränsad tid för denna säregna pappersexercis, och det är ju lätt att inse att ett papper som ska signeras på fem olika ställen i Storstockholm behöver veckor för att hinna runt till alla. Antingen är det forskaren eller någon i staben som får springa runt med dokumenten, om man inte är övertygad om att snigelposten är säker och tillräckligt snabb.

Den formella konsekvensen av denna papperskvarn är att den laglydige forskaren måste tacka nej till möten som utlyses med sex veckors varsel, eftersom man inte kan vara säker på att hinna få alla signaturer i tid för mötet.

Detta tror vi inte har varit Karolinska institutets intention – men detta har tyvärr blivit den krassa verkligheten. Är detta rimligt?

Förslag:

■ Skulle det inte kunna räcka med godkännande av prefekt respektive divisionschef?

■ Skulle det inte kunna vara möjligt att man, efter att ha redovisat sina kontakter, får godkännande för ett år i taget?

■ Andra kreativa lösningar?

Stephan Rössner, Bengt Winblad Stephan Rössner
är professor i hälsoinriktad beteendeforskning vid Karolinska institutet.

Bengt Winblad

är professor i geriatrik vid Karolinska institutet.

Dela artikeln:


Dagens Medicins nyhetsbrev

Välj nyhetsbrev