Få hela storyn
Starta din prenumeration

Prenumerera

Lördag24.10.2020

Kontakt

Annonsera

Meny

Starta din prenumeration

Prenumerera

Sök

Debatt

Toivo Heinsoos vårdvalsutredning skapar möjligheter - men också oro

Publicerad: 4 Juni 2008, 05:48

Förslaget ger ökade förutsättningar för dynamik och utveckling, skriver Håkan Wittgren.


Vi är många som generellt sett är mycket positiva till utredaren Toivo Heinsoos delbetänkande Vårdval i Sverige. Möjligheterna med förslaget är betydligt flera än hoten.

Några väsentliga möjligheter är:

■ Stärkt patientmakt, vårdpengen följer patientens val.

■ Ett obligatoriskt vårdvalssystem och etableringsfrihet i primär­vården ökar attraktionen att arbeta i densamma.

■ Större professionell frihet när det blir möjligt att välja driftsform.

■ Ökade förutsättningar för dynamik och utveckling.

■ Incitament för etablering i bristområden – det vill säga spridnings­effekten torde bli bättre över landet.

■ I en förlängning av systemet – ökade möjligheter till nyföretagande även för andra grupper, till exempel inom rehab, BVC och MVC samt för övriga öppenvårdsspecialister.

■ Ett gemensamt fastställt minimiuppdrag ger möjlighet till jämförbara uppföljningar.

Sammantaget kan ovanstående drivkrafter göra att rundgången i vårdsystemet minskar, det vill säga genom en ökad tydlighet, kontinuitet och tillgänglighet till första linjens sjukvård.

Det slopade kravet på att den fasta läkarkontakten ska vara en specialist i allmänmedicin och att det är fritt för landstingen att välja om listning ska ske på vårdenhet eller läkare är något man bör hålla ögonen på. Detta kan dels öppna upp för en handelsmarknad på auktoriserade primärvårdsenheter på ett sätt som vi inte har i våra grannländer, dels undergräva generalisten/allmän­läkarens roll som patientens vård­koordinator.

Ett andra observandum är om spridningseffekten av etableringar inte får avsedd effekt. Noteras kan att Danmark och Norge, som lyckats här, har en reglerad etableringsform för allmänläkare.

Att det blir starka reaktioner från olika håll när det kommer förslag på stora förändringar är förståeligt. Ibland kan man dock bli förundrad. Att till exempel blanda ihop fri etablering i en vårdvalsmodell – som innebär kostnadskontroll eftersom pengen följer patientens val – med fri etablering enligt den nationella taxan gör en häpen över den okunskap som råder på vissa håll. De båda vilar ju på helt olika konstruktioner…

I Dagens Medicin nr 18/08 kan vi också ta del av Ylva Johanssons (s) lite diffusa kritik om vårdvalsförslaget. Hennes två huvudinvändningar mot systemet är att: regeringen lagstiftar om hur landstingen ska organisera sin primärvård, vilket anses som ett allvarligt ingrepp i det kommunala självstyret, och att etableringsfrihet står i motsatsställning till att vårdens resurser ska styras efter patienternas behov.

I skenet av att Ylva Johansson tidigare varit Sveriges sjukvårdsminister och inte – vad jag kan erinra mig – har lagt något förslag att förbättra för en genom åren misshandlad svensk primärvård kan jag inte riktigt förstå sakinnehållet i kritiken. Systemförslaget går ju i en riktning som fungerat mycket väl under lång tid i Danmark och avsevärt förbättrat tillgängligheten i Norge.

Även Henrik Hammar (m), ordförande i SKL:s sjukvårdsdelegation, är oroad över ingreppet i det kommunala självstyret. Jag delar inte riktigt hans oro. Problemet i dag är inte framsynta landsting.

Problemet är de landsting som hindrar ambitiösa människor att verka i en annan driftsform än den offentliga, landsting som ofta också lider av vakansproblem inom primärvården. Sverige är befolkningsmässigt inte större än en europeisk storstad och att då ha 21 olika modeller för primärvården är kanske inte det bästa greppet att skapa tydlighet och effektivitet. Detta är i och för sig en stor fråga som ryms inom Ansvarskommitténs betänkande. En fråga som kommer att behöva debatteras mer framöver.

Låt oss nu välkomna och inspireras av ett nytt kreativt förslag till ett enhetligt uppdrag för primärvården i stället för att se alla spöken som kan tänkas dyka upp innan systemet har provats i sin fulla skala. Det är positivt att utredaren definierat ett nationellt grunduppdrag för primär­vården, samtidigt som det finns en stor möjlighet för landstingen att bygga på och förfina sina egna modeller efter lokala behov. Ett definierat grunduppdrag gör det även möjligt att införa bättre jämförbara uppföljningar över landet. Visst kommer det att behövas vissa justeringar och knäckfrågor som ska redas ut – men de kan lösas under vägen.

Låt oss en gång för alla försöka utveckla primärvårdens uppdrag i samsyn och undvika återställarpolitik. Det gagnar definitivt inte intresset att arbeta i primärvården och därmed inte heller patienternas rättmätiga krav på kontinuitet, tillgänglighet och trygghet.

Håkan Wittgren

Håkan Wittgren
är allmänläkare och chef för Praktikertjänst Hälso- och sjukvård.

Dela artikeln:


Dagens Medicins nyhetsbrev

Välj nyhetsbrev