Få hela storyn
Starta din prenumeration

Prenumerera

Måndag19.04.2021

Kontakt

Annonsera

Meny

Starta din prenumeration

Prenumerera

Sök

Debatt

”Tv-såporna äventyrar förtroendet för hela sjukvården”

Publicerad: 24 Februari 2014, 11:12

Av alla drabbade patienter som jag har talat med har ingen velat anmäla, ens anonymt, skriver läkaren Göran Rahm.


Reality-såporna i tv från sjukvården har nyligen rönt stor uppmärksamhet i andra media, bland annat i Läkartidningen nr 45/2013 och 6/2014, men också i ledare och debattartiklar i annan press. Mest tycks Maciej Zarembas artikel i DN 12/1 2014 ”När medborgaren förlorade rätten att dö ifred” om ett skadeståndsmål i Uppsala tingsrätt ha utlöst intresset. Det är dock märkligt om detta enda fall äntligen har öppnat ögonen för många efter att tv-programmen funnits i cirka 20 års tid. Hur har det kunnat pågå så länge när varje kritisk tittare sedan länge borde ha anat att produktionerna varit olagliga och rent medmänskligt uppfattat dem som integritetskränkande?

Redan i ämbetsberättelsen 1998/99 gjorde JO en analys av de rättsliga kraven vilken borde ha medfört att landstingen insett att det på grund av förutsägbara lagbrott var olämpligt i att medverka i produktioner som ”Sjukhuset” (TV3/TV8), ”Livräddarna” (SVT1), och ”112 - på liv och död” (TV4+/Sjuan).

Det har så gott som årligen förekommit anmälningar till tillsynsmyndigheterna och polisen samt nyhetsnotiser i riksmedia om misstänkta lagbrott. Trots detta har en del kanske fått intryck av att rättsfallet i Uppsala rört en enstaka olycklig händelse men i anmälan till JO 3014-2009 redovisades 37 likartade sekretessbrott bara ur 44 avsnitt i säsong 4 av serien ”Sjukhuset” och i de övriga då inspelade 3 säsongerna på sammanlagt 164 avsnitt var misstänkta lagbrott lika frekventa. Det kan då på goda grunder uppskattas att enbart i Landstinget i Uppsala län så har många 100-tals patienter blivit föremål för systematiska brott mot tystnadsplikten.

I polisanmälningar mot landstingen i Blekinge och Jönköping som nu är föremål för förundersökning om brott mot tystnadsplikt enligt beslut från JK redovisas 48 respektive 24 fall ur vardera en säsong av serien ”112 – på liv och död”.

Ytterligare elva landsting har medverkat i liknande produktioner och i januari 2013 anmäldes tolv landsting till JO för ingående av olagliga avtal med producenter.

Det handlar alltså om att många hundra, troligen flera tusen, patienter runt om i landet genom direkta initiativ från sjukvårdshuvudmännen själva blivit offer för systematiska sekretessbrott. Det rör sig då tveklöst om en av de värsta skandalerna i sjukvården i nutiden.

Hur har detta kunnat ske?

En ytterst betydelsefull faktor är att ingen patient kan förväntas göra anmälan om dessa brott. Man bör betänka att endast någon procent av allvarliga felbehandlingar som rör den medicinska vården blir föremål för anmälan och här rör det sig visserligen om allvarliga kränkningar, men likväl ”formella” fel i mångas ögon och känner man sig räddad till livet är intresset att lagföra sin ”välgörare” mindre angeläget.

Av alla drabbade patienter som jag har talat med har ingen velat anmäla, ens anonymt. Det torde vara symtomatiskt att alla anmälningar jag känner till har kommit från anhöriga efter att patienten avlidit och därmed beroendet till vårdgivaren upphört. Administratörer och dessvärre även tillsynsmyndigheter och rättsväsendet uppfattar lätt denna frånvaro av klagomål från patienterna själva som att problemen är ringa. Man bör då jämföra med att minderåriga anmäler inte heller egna föräldrar för misshandel …

En annan faktor tycks vara sjukvårdsadministratörers fjärmande från själva vårdarbetet och deras nutida fokusering på verksamhetens affärsmässiga aspekter. I artikeln i Läkartidningen 6/2014 gavs uppmaningen ”Landstingen bör tänka sig för två gånger”. Det är sent påtänkt och verkar aningslöst då det är precis vad ”landstingen” gjort”, men på ett annat sätt än skribenten har föreställt sig.

Några exempel belyser inställningen: Landstingsdirektören i Jönköpings län, Agneta Jansmyr, svarade angående innehållet i JO:s beslut och cirkuläret från Socialstyrelsen att man ”som huvudregel” skulle anmäla till åtal författningsöverträdelser av angivet slag :”Vi är medvetna om detta men vi har gjort en annan bedömning” och följdfrågan vilken jurist som faktiskt gjort denna bedömning besvarades med: ”Vi har ingen jurist i vårt landsting”. Landstingsdirektören i Blekinge län, Peter Lilja, angående att den egna landstingsjuristen avrått från medverkan med anledning av förutsedda sekretessbrott och risk för rättsliga påföljder: ”Vi är beredda att ta den risken”. Vilka vi och varför? Personer i landstingens ledning är säkert medvetna om att i den händelse som något lagförande kommer till stånd är det troligare att det är vårdpersonalen än landstingsdirektören som blir åtalad.

Även politiker verkar okunniga eller ointresserade av problemen kring inspelningarna. Landstingsråden i Blekinge; K Sandström, P-O Mattson och A Wendt underrättades i november 2012 om pågående lagbrott vid inspelningarna men uppvisade ingen reaktion på detta. Landstingsstyrelsens ordförande i Uppsala län, Erik Weiman, svarade JO angående underlåtelsen att tillförsäkra lagenlig sekretesseftergift före filmning med häpnadsväckande insiktslöshet: ”Att inhämta samtycke från en hjälplös patient är en allmän omöjlighet”.

Efter 20 år av filmningar borde vare sig politiker, administratörer, jurister och förvaltningschefer med medicinsk bakgrund eller berörd vårdpersonal kunna hävda omedvetenhet om de rättsliga och etiska problemen. Varför har man ändå valt att medverka?

Vårdpersonal som deltagit har själva ansökt om att få vara med, antingen för lockelsen att bli kändis i tv-rutan, eller för att tillfredsställa önskan hos chefer och sjukhusledning att ”marknadsföra” verksamheterna. En motivering som är helt inadekvat då någon reklam för offentlig sjukvård omöjligt kan anses befogad.

Administratörers personliga motiv är dunklare. Även om en del anammat vanliga talesätt som ”att visa skattebetalarna vad man får”, ”främja personalrekrytering” och ”avdramatisera vården,” är argumenten uppenbart förljugna för envar som bara har sett något enstaka avsnitt av ”112 – på liv och död”.

Folk i allmänhet begår sällan lagbrott fullt medvetet utan att något slags personlig vinst förväntas. Några av såporna hör till tv-kanalernas mest lukrativa produktioner någonsin. Det är därför närmast omöjligt att blunda för sannolikheten att nyckelpersoner erbjudits dolda förmåner för att stödja projekten. Inblandade på alla nivåer har anledning att skämmas över att patienterna bedragits - av landsting, sjukhusledningar och vårdpersonal.

Det är glädjande att de etiska organen i Svenska läkaresällskapet och Svensk sjuksköterskeförening 2014-02-03 enats om ett kritiskt uttalande där man direkt avråder personalen att ”delta i tv-program som i dokumentär form önskar spela in svårt sjuka patienter på akutavdelningar eller inom den prehospitala vården”. Frågan är om det räcker för att stoppa skändligheterna när det är pengar det handlar om.

Från tv-kanaler och vårdadministratörer kan inget väntas. De förra räknar tittare och kronor, de senare kronor och ”kunder”. Etik finns inte med i någondera kalkylen. Det är möjligt men högst osäkert om framtida rättsliga avgöranden kan få övergreppen att upphöra. Möjligen om det blir ekonomiskt kännbart eftersom oskickens yttersta orsak torde vara den nutida affärsmässigheten i ”vårdsektorn” som inte längre har med ”vård” (såsom omsorg) eller ”välfärd” (såsom ett solidariskt samhällsåtagande) att göra – utan som förvandlats till ”marknad” med service som näringsverksamhet och i dessa fall produktion av reklam och underhållningsfilm. Hur kan nu sådant inrymmas i landstingens lagenliga uppdrag?

Dela artikeln:


Dagens Medicins nyhetsbrev

Välj nyhetsbrev