Få hela storyn
Starta din prenumeration

Prenumerera

Fredag16.04.2021

Kontakt

Annonsera

Meny

Starta din prenumeration

Prenumerera

Sök

Debatt

”Utan samverkan kommer barnen i kläm”

Publicerad: 16 Maj 2014, 04:51

REPLIK Brister i vårdkedjan vid neuropsykiatriska utredningar finns på många håll, skriver Christer Forsell, skol- och barnläkare.


Det är inte bara i Stockholm som det finns oro för neuropsykiatriska utredningar, se debattinlägget ”Trots den långa väntan var vårdgarantin formellt uppfylld”. Vi är bekymrade också i Västra Götalandsregionen och säkert i fler regioner och landsting.

När skolläkare träffas är huvudämnet alltid vårdkedjan för neuropsykiatriska utredningar. Ofta fungerar samverkan mellan elevhälsa och barn- och ungdomspsykiatrin, bup, dåligt. Det är konflikt om vem som får skriva remisser, konflikt mellan skolans och bups psykologer om vad en ”basutredning” ska innehålla. Första linjen inom hälso- och sjukvården är heller inte utbyggd.

På många ställen förekommer fiffel med kötiden till fördjupad utredning för att få vårdgarantins statsbidrag, enligt uppgift från bup. Man klarar första bedömningsbesök inom 30 dagar, men fördjupad utredning blir uppskjuten under oförlåtligt långa tider – ett till två år, ibland längre.

När det går flera år mellan remiss och färdig utredning så är alla parter förlorare:

■ Självklart barnet, vars problem cementeras med långtidskonsekvenser.
■ Föräldrar, som ofta lämnas åt sitt öde och har långtidssjukskrivning.
■ Skolan, som får sätta in dyra men inte alltid korrekta resurser.
■ Bup, som får svårare uppgift när tiden går.
■ Samhället, som riskerar att få betala tvåsiffriga miljonbelopp efter några år.

På varje skola jag känner till finns det cirka 5 procent elever som hamnat mellan stolar. Familjerna har tappat förtroendet och givit upp, eleverna blir motorer i ”kaosklasser”.

Eleverna har närvaroplikt i skolan. Problematiken blir inte sällan för svår för bup; ”för stora sociala problem, kan inte tillgodogöra sig vår terapi, därför avslutar vi ärendet”. Barnen/ungdomarna hamnar i en handlingsförlamad gråzon på socialtjänsten. För övrigt samma socialtjänst som fem år senare får betala miljoner för placeringar från denna grupp.

Dessa barn far illa! Barn som far illa eller riskerar att fara illa har en särskild lagstiftning och ska enligt socialtjänstlagen 14 kap. 1 § anmälas till socialtjänsten! Anmälan ska ske genast, annars blir det en påföljd för underlåtenhet. Även PSL, patientsäkerhetslagen, är tillämplig för anmälan.

Om ett sjukdomstillstånd inte uppmärksammas av sjukvården och betecknas som en vårdskada enligt 1 kap 5 § – det vill säga leder till förlängt psykiskt lidande som inte är ringa, som är bestående eller medför ökat vårdbehov – då är man skyldig att anmäla enligt PSL 3 kap. till Ivo.

Går dessa verktyg verkligen att använda här, eller ska man gå via politiska partier?

Förutom den djupt mänskliga aspekten finns kravet från hälso- och sjukvårdslagen att de som har mest behov ska behandlas först. Barnkonventionen ska prioritera utsatta barn, barns bästa och jämlikhet ska gälla vid alla beslut. Många regioner, som Västra Götaland, har som sin devis att god vård ska gälla. ”En hållbar utveckling kräver ett barnperspektiv på politiken. Det innebär att konsekvenser för barn ska analyseras och vägas in inför alla beslut. Ett Västra Götaland där barn mår bra är även en bra plats för vuxna”. Broschyren har ofta en bild på barn på omslaget. Men är allt detta bara förskönande och till intet förpliktigande eufemismer?

Det finns en ekonomisk proklamation uttryckt i många former. Dåligt med resurser inom primärvården (första linjen, elevhälsan) ska inte medföra att andra linjen (bup, habilitering, barnmottagningar) får göra extra insatser. Eller tvärtom: Dåligt med resurser inom andra linjen ska inte medföra extra insatser inom första linjen. Det vill säga att barnen hamnar då i kläm vart de än vänder sig.

Lösningen är samverkan. Det är samarbete och flexibilitet som ska gälla, inte stuprör och avstötning. Elevhälsan, som har fungerande team i alla skolor och känner alla elever, bör få i uppdrag och resurser för att utreda och behandla lätt och måttlig psykisk ohälsa. Den behöver också få resurser att utreda neuropsykiatri och möjliggöra behandling med garanterad längsta väntetid.

Eller att det skapas en mellanform, en första linjen för barn med psykisk ohälsa med utbredning över hela landet. I Västra Götaland planerar man nu att en oförberedd och överlastad primärvård ska vara första linjen för all psykisk ohälsa hos barn och att elevhälsan ska kringgås.

Hur kan man få ihop detta med barns bästa enligt barnkonventionen?

Relaterat material

deb”Att upphandlingen i Stockholm upphör gör oss oroliga”

Dela artikeln:


Dagens Medicins nyhetsbrev

Välj nyhetsbrev