”Utbildningarna måste anpassas till AI”

I dag är det inte särskilt svårt att konstatera att den tekniska utvecklingen går framåt. Faktumet att datorer slår människor i poker, schack och Go framstår inte längre som någon sensation. Digitaliseringen och artificiell intelligens, AI, kommer med enorma löften, men ställer oss också inför ett stort antal utmaningar. Vården är inget undantag.

Förhoppningen är att digitaliseringen i allmänhet, och AI i synnerhet, ska göra jobbet mer effektivt än den enskilde läkaren eller sjuksköterskan klarar av, inte minst inom datorintensiva specialiteter som radioterapi, där det redan i dag används en rad automatiserade hjälpverktyg för yrkesutövaren. Professionen välkomnar denna snabba tekniska utveckling men det börjar ställas många frågor som berör ansvar, juridik och etik. I vilken grad är vi i vården beredda att överlåta till maskiner att fatta beslut om människoliv? I vilken grad kan ansvaret överföras från yrkesutövare till leverantören av mer och mer sofistikerade tekniska verktyg?

Frågorna är många men det finns också en väl så viktig aspekt som diskuteras i något mindre utsträckning – hur säkerställer vi att framtida generationer får sin utbildning anpassad till ett yrke som i ökande grad styrs av datorer och AI? Kanske behöver det redan i grundutbildningen sättas lärandemål för att öka förståelsen för vad datorerna egentligen gör? Vad händer bakom AI-kulisserna eller i den ”svarta lådan” där input omvandlas till output som genom magi, utan att man förstår hur. Blir betydelsen av huvudräkning mindre i en värld där dagens ungdomar kan ta fram en Iphone (med tillhörande miniräknare) ur fickan lika snabbt som John Wayne tog fram sin revolver? Blir det inte ännu viktigare att förstå vad som ligger bakom det digitala resultatet för att kunna värdera, kontrollera och vid behov ifrågasätta det som presenteras innan beslut tas?

I vilken grad är vi i vården beredda att överlåta till maskiner att fatta beslut om människoliv?

Sedan ett antal år tillbaka pågår det ett nationellt projekt inom svensk radioterapi med syfte att ta fram standardiserade riktlinjer för hur olika anatomiska strukturer definieras inom strål­behandling. Sverige är nämligen det första och det enda landet i världen som hittills har implementerat en nationell nomenklatur för strålbehandling. Initiativet har alltså varit extremt framgångsrikt och fortsätter med siktet inställt på att så småningom kunna erbjuda en digitaliserad version att använda som referens vid automatiserad konturering inför behandling (Strång-projektet).

Detta är både en logisk och nödvändig utveckling inom området för att kunna säkerställa harmonisering såväl som kvalitet. Med tanke på framtida behov att granska datorernas beslut blir därmed även behoven av att förändra utbildningar och arbetssätt inom svensk strålbehandling mer aktuella än någonsin.

Professionen ser den snabba utvecklingen av automatiserade verktyg som ett vatten som oundvikligen kommer att lyfta alla båtar. Dock ställer det ökade krav på implementeringen och utvärderingen av nya metoder. Det är ytterst viktigt att se till att framtida tekniska lösningar blir ett komplement, ett hjälpverktyg och inga helhetslösningar med bestämmanderätt där man i värsta fall inte heller längre ifrågasätter de resultat som presenteras. Professionen får aldrig sträva efter något annat än att få behålla mänskligt ansvar för mänskligt liv.

ALEXANDER VALDMAN OCH CAROLINE OLSSON