”Utbyggnaden av läkarprogrammet löser inte problemen”

Den rådande coronapandemin har åter aktualiserat frågan om kompetensförsörjningen inom svensk hälso- och sjukvård. Även utbildningen av läkare har diskuterats där man nu gör stora satsningar på att få ut fler läkare i sjukvårdssystemet. 

Fram till och med år 2023 ska läkarprogrammet utökas med 440 nya helårsplatser, till en beräknad kostnad av 96 miljoner kronor. Beslutet annonserades i regeringens höstbudget 2017. 

Denna utbyggnad sägs ”trygga kompetensförsörjningen i sjukvården” och minska beroendet av läkare med utländsk examen, enligt Dagens Medicins sajt 13 september 2017.

Därefter finns det tydliga indikationer på fortsatt utbyggnad, som bland annat redovisas 2019 i en rapport från Universitetskanslerämbetet. Redan 2007 skedde en påtaglig ökning av utbildningsplatserna på läkarprogrammet varför den nu föreslagna ökningen kommer att ske i en redan överfylld utbildningsorganisation. 

En utbyggnad av grundutbildningen innebär enligt oss inte bara slöseri med offentliga medel utan även en underminering av den framtida kompetensförsörjningen. Det är därför av yttersta vikt att den utökning av antalet platser på läkarprogrammet som nu äger rum och som planeras efter 2023 upphör.

Målet för den kostsamma svenska läkarutbildningen är att förse hälso- och sjukvården med kompetenta läkare. Allt eftersom studenterna blir fler sjunker kvaliteten på den kliniska utbildningen vad gäller handledning, patientkontakten blir mindre och det ansvar varje student behöver lära sig ta i en vårdmiljö uteblir. Redan nu märks en tydlig försämring under utbildningen då studenter ofta trängs på klinikerna, inte får träffa tillräckligt med patienter eller utföra de praktiska moment som varje läkarstudent bör genomföra. 

Vi är inte de första som har vittnat om dessa missförhållanden. Även den prekliniska utbildningen kommer att påverkas negativt med överfulla studentgrupper. Resultatet blir då visserligen fler men på sikt undermåligt utbildade läkare. 

Sverige är i dag ett av de länder som redan har bland den högsta läkartätheten. Samtidigt visar statistik från OECD, där jämförelser gjorts mellan olika länder, att svenska läkare träffar minst antal patienter per år. 

Administration tar upp en stor del av läkarnas arbetstid. I en rapport publicerad 2019 av McKinsey i samarbete med Läkarförbundet pekar man på en rad områden där förbättringspotential finns för att öka produktiviteten hos de svenska läkarna, se Läkartidningen 3 juli 2019. Sammantaget finns det en stor förbättringspotential inom svensk hälso- och sjukvård, men att öka antalet nyexaminerade läkare ser vi inte som en effektiv åtgärd. 

Från många håll hör man i dag argumentet att landet lider av läkarbrist. Detta är enligt vår mening en sanning med modifikation. Det stämmer att det på vissa platser och inom vissa specialiteter råder en stor brist. Bristen som finns i dag är dock på specialist-läkare – inte AT- eller underläkare. 

Väntetiden överstiger ibland två år för att få AT-plats i dagens system, enligt Sylfs väntetidsrapport från 2019. Det nya BT-systemet kan förhoppningsvis lösa vissa av de nuvarande problemen men är sannolikt också behäftat med liknande brister som redan finns i AT-systemet. 

Dessutom kommer AT-systemet att fortgå fram till och med 2029. En utbyggd läkarutbildning kommer innebära att en stor grupp individer fastnar som vikarierande underläkare, utan progress av karriär och utbildning samtidigt som bristen på specialister inte tillgodoses. Detta är inte bara en kostnad för underläkaren utan även en kostnad för hela samhället. 

Ytterligare ett argument som motiverade regeringens tillskott till utbyggnaden är att Sverige ska bli mer självförsörjande på läkare. Hälften av alla som erhöll läkarlegitimation från Socialstyrelsen 2018/2019 hade studerat utomlands, se Läkartidningen 15 september 2020. Denna tendens kan anses oroande då utländska läkarutbildningar inte är anpassade till den svenska sjukvården. Detta får dock ses som en sekundär fråga som inte kan motivera en utbyggnad av den svenska utbildningen eftersom den på många sätt önskvärda fria rörligheten av arbetskraft inom EU kvarstår. Här kan andra lösningar såsom högre ställda krav vid start av karriär i Sverige implementeras. 

Sammanfattningsvis anser vi att expansionen av antalet platser på läkarprogrammet kommer att leda till en sjunkande utbildningskvalitet och vara en ineffektiv åtgärd för att förbättra sjukvården. 

I stället ser vi andra lösningar på sjukvårdens problem såsom att läkare avlastas från arbetsuppgifter som övrig vårdpersonal kan genomföra, bättre villkor för sjuksköterskor och en minskad administrativ börda inom vården.

Att hänvisa till ”läkarbristen” och inflödet av utländskt utbildade läkare är i vår mening inte argument som stödjer en utbyggnad av läkarprogrammet. De 96 miljoner kronor som avsätts för att bygga ut läkarprogrammet hade exempelvis kunnat satsas på bättre utbildningskvalitet inom ramarna för det befintliga läkarprogrammet.

Vi anser att man bör eftersträva en hög läkarkvalitet, snarare än läkarkvantitet!

Filip Hammaréus, Emil Rydell Högelin och Axel Tingskull, samtliga läkarstuderande termin 8, Linköpings universitet, studieort Jönköping.