Debatt
”Utlokalisering av vården drabbar ST-läkare”
Att det sällan finns upparbetade kanaler för samarbete kring utbildning av läkare är allvarligt, skriver debattörer från Sylf och flera föreningar för ST-läkare.
Publicerad: 13 april 2022, 03:30
Det här är opinionsmaterial
Åsikterna som uttrycks här står skribenten/skribenterna för.
Madeleine Liljegren, Salim Tamimi, Josephine Jacobsson, Matilda Wådell, Alice Bäckman, Sihan Wang, Denis Mesinovic. Foto: Sara Björkegren (Madeleine Liljegren) Getty Images (genrebild)
Vägen till en specialistläkarexamen är lång, minst tolv år. Förutom grundutbildning vid universitet måste svenskutbildade läkare göra allmäntjänstgöring, AT, utlandsutbildade behöver göra bastjänstgöring, BT, och samtliga läkare behöver därutöver klara av en specialisttjänstgöring, ST. Samtidigt förlängs vägen till specialist, helt i onödan, till följd av utdragna väntetider till AT-, BT- och ST-tjänster.
Problematiken är vid det här laget välkänd, inte minst kopplat till AT där storstadsregionerna tillhandahåller hundratals färre AT-platser i relation till dagens behov. Detta leder till brist på specialistläkare och Sveriges patienter får därmed vänta längre tid på vård.
LÄS MER: Delade meningar om obligatorisk ST-examen
I en undersökning från Svenskt kirurgiskt råd och tillhörande ST-föreningar har man nu identifierat ytterligare ett problem i processen, nämligen hur utlokaliseringen av vården drabbar den kirurgiska och anestesiologiska ST-utbildningen mycket negativt. För att bli en skicklig kirurg, gynekolog eller narkosläkare krävs många timmar i en operationssal innan man lärt sig hantverket. I början med tät handledning och med tiden ett alltmer självständigt arbete.
I undersökningen, där 280 verksamhetschefer, studierektorer och ST-chefer tillfrågats, framkommer att utlokaliseringen av vården till privata och regiondrivna alternativ innebär avsevärt färre tillfällen att operera under handledning. På en fråga svarar nästan hälften av dem som ansvarar för utbildningarna att det saknas utbildningstillfällen för ST-läkarna.
Samtidigt uppger samtliga 21 regioner i Sverige att de saknar specialistläkare. Problemet är inte nytt, dessa utmaningar har varit tydligt märkbara i decennier. Redan 2011 satte Universitetssjukhuset i Linköping stopp för anställning av nya ST-läkare i kirurgi då man inte kunde garantera en bra utbildning, se Dagens Medicin 15 augusti 2013. Detta till följd av att utförandet av basala kirurgiska ingrepp hade sålts ut till privata utförare.
Färre utbildningstillfällen kan ses som ett symtom på en större sjukdom; trenden med fler privata utförare har spridit sig över landet men tyvärr har man upprepade gånger missat att skriva in utbildningsansvaret för läkarna i avtalen med utförarna. Detta har Sveriges yngre läkares förening, Sylf, larmat om i flera år.
Undersökningen från Svenskt kirurgiskt råd är skrämmande läsning. Hela 66 procent av de tillfrågade pekar på att operationer med utbildningsvärde genomförs på annat håll, samtidigt som 72 procent uppger att de saknar avtal med dessa enheter. Dessutom menar 38 procent av respondenterna att utbildningen av ST-läkare påverkas på grund av utlokaliseringen. Att det sällan finns upparbetade kanaler för samarbete kring utbildning av läkare är allvarligt. Det gör att framför allt privata vårdgivare inte alltid vill eller tillåts delta i utbildningen av läkare. Därtill medger ersättningssystemen för privata vårdgivare sällan att de tar ett större ansvar för läkares utbildning om det inverkar menligt på vårdproduktionen.
Basala operationer utgör naturligtvis ypperliga tillfällen för ST-läkaren att lära sig det kirurgiska eller anestesiologiska hantverket. Att inte låta ST-läkare medverka när operationer genomförs är för oss obegripligt.
Dålig samverkan mellan regioner och externa aktörer får inte stå i vägen för patienternas rätt att träffa en specialistläkare i rimlig tid. Vi kräver en omedelbar förändring:
• Tydliggör i hälso- och sjukvårdslagen att alla vårdgivare, oaktat huvudman, ska delta i utbildningen av läkare på anmodan av hälso- och sjukvårdshuvudmannen, den enskilda vårdgivaren eller staten.
• Tills detta är en realitet – uppdatera nuvarande avtal med vårdgivarna och se till att samtliga också tar ett utbildningsansvar.
• Tillse att stora förändringar i sjukvårdsuppdrag föregås av en noggrann risk- och konsekvensanalys avseende effekter på utbildning.
Bara på detta sätt botar vi specialistläkarbristen.
Madeleine Liljegren, tidigare ordförande, Sylf
Salim Tamimi, ordförande, Kirurger under utbildning, Kirub
Josephine Jacobsson, ordförande, Sveriges yngre anestesiologer, Sya
Matilda Wådell, ordförande, Obstetriker och gynekologer under utbildning, Ogu
Alice Bäckman, ordförande, Epiphysen, för yngre ortopeder
Sihan Wang, ordförande, underläkarföreningen Otoliten inom ÖNH
Denis Mesinovic, ordförande, Blivande urologer i Sverige, Bus
Kommentarer:
Arbetar du i sjukvården och vill kommentera texten utifrån din yrkesroll?
Kommentarer publiceras efter granskning.
Det här är opinionsmaterial
Åsikterna som uttrycks här står skribenten/skribenterna för.