”Utveckla stödet till dem som hjälper ensamkommande!”

Under det kommande halvåret förväntas avslag och utvisningar ta ökad fart. Att sjukvården får en ökad belastning på grund av dubbeltraumatiserade ungdomar är uppenbart. Vi kan dessutom förvänta oss att ett ökat antal hjälpare söker vården på grund av sömnsvårigheter, depression och somatiska symtom.

Under hösten 2017 har de ensamkommande ungdomarnas psykiska hälsa uppmärksammats i minst tre seminarier. Men de påfrestningar som ”hjälparna” runt ungdomarna utsätts för uppmärksammas sämre. Det kan handla om bortåt 100 000 ”hjälpare” som löper risk för sekundär traumatisering eller ”compassion fatigue”. I dag finns inga metoder eller strukturer för att förebygga eller behandla detta.

Det finns redan nu tecken till sekundär traumatisering med PTSD-liknande symtom av vårdpersonal, till exempel skolhälsovårdspersonal, Bup-personal och socialtjänstens personal. Dessa har i bästa fall handledning och annat stöd. Andra utsatta professionella är lärare, boendepersonal, tolkar, advokater och Migrationsverkets handläggare, där stödens omfattning kan ifrågasättas.

De stora grupper lekmän som finns runt ungdomarna har inte det stöd som en professionell roll utgör. Här finns många som har utvecklat sekundär traumatisering i varierande grad. Det gäller gode män, ”föräldrar” och ”syskon” i familjehemmen (både de som får ekonomisk ersättning och de som ställer upp ideellt) och volontärer av olika slag.

Hjälparna bär bördan av ungdomarnas ångest, desperation och uppgivenhet. Samtidigt är de maktlösa då de inte kan påverka situationen. Hjälparna erbjuder sin empati, lider med ungdomarna och tar in deras känslor av att återigen ha svikits. Att förmedla hopp är svårt.

Ungdomarna har, genom sin utsatthet då de anlände, kommit sina hjälpare nära. En ömsesidig anknytning har utvecklats mellan ungdomarna och hjälparna, som ofta uppfattar ungdomarna som sina egna barn. De nya föräldrarna kämpar för att få behålla sina barn i säkerhet. Att inte kunna skydda sitt barn är tärande. Till den oro och ångest som hjälparna har för ungdomarna adderas känslan av att själv blivit sviken av myndigheter och tjänsteutövare.

Vi, tillsammans med ytterligare femton läkare, psykologer och socionomer, har nu skrivit till socialminister Annika Strandhäll.

Vi förväntar oss att extra medel anslås till förebyggande och behandlande interventioner vid till exempel primärvård, företagshälsovård och psykiatri, liksom till forskning.

Meta Wiborgh, distriktsläkare, Luleå

Anna Calderón, leg psykolog, leg psykoterapeut, Mora

Joacim Eriksson, socialsekreterare, fil mag i sociologi, Sala

META WIBORGH, ANNA CALDERÓN, JOACIM ERIKSSON