Få hela storyn
Starta din prenumeration

Prenumerera

Debatt

"Vad Sverige behöver är en ny och ­realistisk forskningspolitik"

Publicerad: 1 november 2006, 06:00

Om man vill stödja innovativ forskning och därmed öka citeringsfrekvensen borde man fokusera på att utveckla kreativa miljöer, skriver Lars-Åke Fransson, professor i cellbiologi vid medicinska fakulteten, institutionen för experimentell vetenskap, Lunds universitet.


I Vetenskapsrådets  bibliometrirapport kan man läsa att svensk biomedicinsk forskning inte håller jämna steg med motsvarande forskning i andra jämförbara länder, till exempel Danmark, Finland, Nederländerna och Schweiz. Denna slutsats bygger på att andelen högt citerade svenska publikationer har minskat. Främst därför att de andra länderna har ökat sin andel. Så vad gör de andra som vi inte gör?

Först bör man, som också på­pekas i rapporten, ha en nyktert kritisk inställning till bibliometriska analyser, främst "impact factors". Varför har vissa tidskrifter hög impact factor? Bland tidskrifter med en faktor över 10 dominerar de som publicerar artiklar inom i stort sett alla naturvetenskapliga eller biomedicinska genrer. Dessutom karakteriseras de av att antalet per år publicerade artiklar är lågt. Noteras bör att faktorn beräknas genom att antalet citeringar divideras med antalet publikationer.

Vidare, som ofta påpekats av redaktörerna för dessa tidskrifter, utgör de högt citerade artiklarna en mycket liten andel, vilket rapporten också visar. Om man relaterar faktorn till antalet publicerade artiklar kan man finna att ett stort antal biomedicinska tidskrifter med "impact factors" från 20 ned till omkring 8 faller på en rät linje. Det vill säga, de högst citerade artiklarna i en tidskrift med faktor 8 kan vara lika välciterade som de högst citerade artiklarna i en tidskrift med 20, men impact factor reduceras på grund av att tidskriften publicerar många artiklar. Andra anomalier är att tidskrifter i vissa genrer, till exempel neurovetenskap, generellt sett har högre faktorer än till exempel biokemiska tidskrifter.

Fokuseringen på impact factors gör att värderingar och prioriteringar av vad som är bra forskning påverkas på olika sätt, inte alltid positivt och konstruktivt. För att befrämja karriär och kunna skaffa sig tillräckliga forskningsanslag krävs publikationer i tidskrifter med hög impact factor. Många bedömare ägnar alldeles för stor uppmärksamhet åt var forskningsartiklar är publicerade i stället för att studera deras innehåll. Detta medför naturligtvis att forskare i allt större utsträckning strävar efter att få sina resultat publicerade i topprankade tidskrifter.

Vad krävs då för att få in en artikel i en topprankad tidskrift? Man behöver inte läsa många artiklar för att se ett mönster. Förutom att det antagligen underlättas av en viss lobbying, är det bra om forskningen berör områden som för tillfället är trendiga och att konstellationen av forskare redan är välkänd. Men framför allt krävs att forskargruppen har utnyttjat en omfattande infrastruktur med tillgång till de allra senaste och mest avancerade instrumenten. Helst ska det finnas allt från molekylmodellering till djurförsök.

Med andra ord, forskning som har kostat mycket tid och pengar har störst chanser att bli publicerad i topprankade tidskrifter. Därför har vi fått en kraftig koncentration av forskningsresurser till så kallade excellenta miljöer som anses bedriva spetsforskning eller frontlinjeforskning.

Vad är då spets-/frontlinjeforskning? Är det forskning som är dyr? Forskning som är trendig? Forskning som är innovativ?

Strategiska satsningar på frontlinjeforskning har varit på modet en längre tid. Vem avgör var fronten ligger? Den ligger väl överallt där vår kunskap gränsar till det okända? Snarare tycks det handla om vem som har problemformuleringsprivilegiet. Vilka är de? Är det de forskare som fått sina resultat publicerade i topprankade tidskrifter? Som har haft tillgång till en dyr infrastruktur? Som har kunnat skaffa en dyr infrastruktur för att de fått stora anslag? Som fått stora anslag därför att de publicerats i topprankade tidskrifter?

En titt i backspegeln kan vara nyttig. Man kan välja ut vilket som helst av dagens trendiga ord, begrepp och termer från apoptos till stamceller och se hur många träffar man får i Pubmed. Man börjar bakifrån, ser var ordet först är omnämnt, följer sedan anvisningar bakåt till äldre arbeten. Ofta finner man att den ursprungliga upptäckten publicerats i en tidskrift (ofta specialtidskrift) med ganska beskedlig impact factor. Ofta har fenomenet ännu inte fått något namn, sedan hittar någon på ett slagkraftigt namn och det hela blir snabbt omtalat. Då först dyker det upp arbeten i topprankade tidskrifter och citeringsfrekvensen av originalartiklarna rusar i höjden. Således, verkligt innovativ forskning får rimligtvis så småningom många citeringar. Vad är då innovativ forskning? Ny kunskap som vi inte kände till och inte visste att vi behövde?

Var görs innovativ forskning? Det finns sociologiska studier som visar att innovationer enligt ovan föreslagen definition ofta sker i grupper på max tio personer, där medlemmarna är heterogena vad avser ålder, kön, etnisk tillhörighet och utbildningsbakgrund. Om man vill stödja innovativ forskning och därmed öka citeringsfrekvensen borde man fokusera på att utveckla kreativa miljöer. Det finns egentligen inga belägg för att det görs fler originalupptäckter där man gör strategiska storsatsningar. Om man ändå anser att det finns goda skäl för att fortsätta på den inslagna linjen, får man kanske finna sig i en lägre citeringsfrekvens.

Jag tror att Sveriges problem är att vi inbillat oss att vi kan tävla med  USA  och att vi därför har lagt alla ägg i samma "trendkorg". Trots detta är vi inte alltid först med våra resultat, varför citeringsfrekvensen sjunker. "The winner takes it all" och amerikaner är notoriskt njugga med att citera svensk och europeisk forskning om det inte är alldeles nödvändigt för att hålla sig väl med Nobelprisutdelarna vid Karolinska institutet.

Läkemedelsindustrin behöver  innovationer och nya upptäckter för att kunna utveckla nya läkemedel. Antalet nyregistrerade läkemedel i Europa har sjunkit drastiskt under 2000-talet. Det verkar som vi fått en olycklig och felaktig arbetsfördelning mellan universitet och bioteknikföretag. Universiteten hetsas till att vara nyttiga och bedriver alltmer tillämpad forskning med definierade mål och nästan förutbestämda resultat på bekostnad av innovativ forskning. Industrin försöker själv bedriva viss grundforskning för att få fram nya upptäckter som kan exploateras. Respektive sektorer sysslar egentligen alltför mycket med det som de är sämst på. Sverige behöver en ny och realistisk forskningspolitik. Vissa ljuspunkter kan dock skönjas. Bland dessa kan nämnas utlovad ökning av fakultetsanslagen och ett europeiskt forskningsråd.

Lars-Åke Fransson

Lars-Åke Fransson  är professor i cellbiologi vid medicinska fakulteten, institutionen för experimentell vetenskap,  Lunds universitet.

Dela artikeln:


Dagens Medicins nyhetsbrev

Välj nyhetsbrev