Få hela storyn
Starta din prenumeration

Prenumerera

Debatt

”Vågar du se den oroväckande rasismen i vården?”

Rasism är ett av de största hoten mot patientsäkerheten samt en bidragande orsak till en inhuman arbetsmiljö för många kollegor, skriver läkaren Isabella Kongstad. (2 kommentarer)

Publicerad: 30 september 2021, 03:55

Det här är opinionsmaterial

Åsikterna som uttrycks här står skribenten/skribenterna för.

Isabella Kongstad, legitimerad läkare, Region Skåne.

Foto: Felicia Korman


Jag var på en fest och samtalade med en äldre läkare om det ena och det andra. Illa berörd av fallet med läkaren som avlidit av en stroke, då hans symtom felaktigt blivit bedömda av ambulanspersonal som kulturell svimning, ville jag prata av mig. Jag började trevande med rasism i vården och fortsatte med exemplet från Västra Götalandsregionen och inväntade respons från den äldre läkaren. 

Svaret blev: ”Nej, rasism i vården är inget jag har stött på.” Han började strax därefter humoristiskt berätta om en kvinna som blivit överbehandlad på grund av kommunikationssvårigheter och fått resa långväga transport för egentligen ingenting alls.

Läs mer: DO nöjd efter regionmöte om rasism i vården 

Jag blev stum och drog vidare till buffén. Ett helt arbetsliv utan att tycka att rasism i vården är ett stort problem. 

Jag ser rasism i vården varje dag och hur den påverkar oss, hur den gör att vi inte ger en jämlik vård och hur den påverkar våra kollegor med annat etniskt ursprung än svenskt. 

Jag vill mena att vi alla, inklusive jag själv, sitter på många fördomar som påverkar hur vi arbetar vilket i sin tur har konsekvenser för våra patienters hälsa.

Ett exempel på detta är när en mamma från ett land i Östafrika hade svårt att få boka tid på vårdcentralen för sitt barn, för att hon blev nedprioriterad av administratören. I samtal med mig berättade hon att denna person konsekvent särbehandlade henne vid kassan. På detta ställe finns det bara en vårdcentral att gå till, nästa ligger flera mil bort.

Ett annat exempel är när en mycket erfaren kollega överlämnade journalpapperen för en patient med ursprung i Mellanöstern till mig med orden ”feber kan man ju i alla fall inte simulera”. Patienten skrevs senare ut med en cancerdiagnos. 

Ett tredje exempel kommer från ett omvårdnadsperspektiv där jag märkt att sjuksköterskor och undersköterskor ibland uppfattar vissa patienter som krångliga och helt enkelt går in mer sällan till dem för att informera och betrygga, vilket märks av när patienter inte har förstått huvudresonemangen om varför de är inlagda och vad som felas dem och vad deras behandling och plan är. 

Att våra kollegor med annat etniskt ursprung än svenskt utsätts för rasism i sin vardag är också ett faktum. Jag har fått återberättat för mig hur mörkhyade läkare blir utskickade av patienter och hur läkarstudenter med ursprung i Mellanöstern får ta emot skällsord om brun hudfärg när de blir nekade att undersöka vissa patienter. 

Det sorgligaste i dessa historier är att höra hur ingen annan personal har gripit in och ställt sig på läkarens eller läkarstudentens sida. 

Vad är lösningen då? Kanske känns tafatta interventioner och temadagar hopplösa, då det i slutändan kommer att vändas till att det enbart tar tid och energi från den redan pressade vårdsituationen, och orsaka bakslag där ännu mer rasism skapas. 

Men första steget måste väl ändå vara för alla kollegor, unga som gamla, att öppna ögonen och inte negligera att rasism i vården finns och att vi alla har fördomar som vi måste hantera även om det känns skamfullt och obehagligt? 

Att som läkare med svenskt ursprung våga fråga andra kollegor vid lunchen eller vid handledarsamtalet om de blivit utsatta för diskriminering, eller ha generella diskussioner om patienter som eventuellt blir särbehandlade på olika bedömningsmöten. 

Enligt min mening borde det utformas lokala riktlinjer av chefer och ledningar, där konkreta handlingsplaner finns tillgängliga när dessa situationer uppstår. Ansvaret kan och bör inte ligga på individnivå, och framför allt inte på den som blir utsatt för särbehandling eller kränkningar. 

Majoriteten av oss som vill bekämpa den rasism som finns i vården gör det inte för att vara en god politiskt korrekt människa som vill ha pluspoäng i samhällsdebatten – utan på grund av att det är ett av de största hoten mot patientsäkerheten samt en bidragande orsak till en inhuman arbetsmiljö för många av våra kollegor.

Isabella Kongstad, legitimerad läkare, Region Skåne

 

Kommentarer:

Arbetar du i sjukvården och vill kommentera texten utifrån din yrkesroll?

Klicka här! 

Kommentarer publiceras efter granskning.

 

2021-10-04

Tack för en viktig text. Jag tillhör rasifierade inom sjukvården och håller med om att det inte bör vara upp till oss utsatta att stå upp mot rasism. Tack! 

Chanelle, kurator 

 

2021-10-01

Författaren får här en eloge för att ha tagit upp ett problem som tyvärr gäller i hela samhället, och där sjukvården borde vara den första att föregå med gott exempel!

Vart har devisen ”patienten i centrum” tagit vägen”? och ”lika vård för alla”? Vart har respekten för den svage tagit vägen? 

Nej, fram för större civilcurage ! Skrota alla diplom och certfikat som pryder väggarna, till vilken nytta! Trots överbelastad arbetsplats, borde man kunna bemöta sina medmänniskor med respekt. Fram för chefer som vågar sätta ner foten!  Till syvende och sist är det cheferna som kan lyfta problemen, sätta målen och kraven för anständiga bemötanden på arbetsplatsen, såväl gentemot patienter, från patienter och kolleger emellan!

Paula Löwensdler, pens. gynekolog

 

Det här är opinionsmaterial

Åsikterna som uttrycks här står skribenten/skribenterna för.

Dela artikeln:

Dagens Medicins nyhetsbrev

Välj nyhetsbrev