Få hela storyn
Starta din prenumeration

Prenumerera

Lördag31.10.2020

Kontakt

Annonsera

Meny

Starta din prenumeration

Prenumerera

Sök

Debatt

”Var är alla ni äldre kollegor?”

Publicerad: 26 November 2018, 12:00

Isabella Kongstad, legitimerad läkare.

Ni erfarna äldre kollegor behövs mer än någonsin för att kunna driva förbättringsarbete, skriver läkaren Isabella Kongstad som har vikarierat i Rosengård.


Ämnen i artikeln:

PrimärvårdRegion Skåne

Den första maj i år fick jag min läkarlegitimation. Då min ambition och målsättning sedan länge varit att arbeta för Läkare utan gränser, tog jag i förberedande syfte ett sexmånaders vikariat på vårdcentralen Rosengården. Mina ambitioner var att lära känna människorna i en stadsdel som jag själv bara bor tio minuters gångväg ifrån, bli bättre på patientsamtal via tolk och få mer erfarenhet av komplexa patienter med många diagnoser.

Nu har sex månader gått och jag har fått ta del av många människoöden som jag kommer att bära med mig för resten av mitt liv. Förutom arbetar-malmöiter som bott i området det senaste halva seklet, kan listan göras lång på de olika etniska ursprung som patienterna på vårdcentralen Rosengården representerar.

Patienterna är oftast artiga, tacksamma och lätta att ha att göra med. Väldigt ofta själva måna om att förändra för sig själva och sin familj, och sällan behövs motiverande samtalsstrategier. En skrämmande hög andel av alla patienter har sömnsvårigheter, kronisk smärta och medicinerar för nedstämdhet.

På grund av sjuksköterskebrist är det ibland väntetid i telefonkö på 2–3 timmar för att överhuvudtaget nå vårdcentralen, både för akuta och icke-akuta ärenden. Ibland nås maxtid på kö i telefonen och patienterna blir bortkopplade utan att ha kommit fram. Då kan det hända att patienterna uppgivna kommer till vår reception där de möts av, enligt mig, Malmös kanske mest empatiska administratörer, eller så går de över gatan till den privata Rosengårdskliniken, eller så tar de upp telefonen och fixar en Kry eller Mindoktor-doktor.

Under sex månader har jag haft tre olika verksamhetschefer och tre olika enhetschefer

Under sommaren inkvarterades hela vårdcentralen i en annan vårdcentral i Rosengård, för att det inte fanns möjlighet att ge ­personalen semester. Redan ­för­virrade patienter blev än mer förvirrade om vart de skulle, det var ont om undersökningsrum och plats i lunchrummet för de båda arbetsteamen.

För att ytterligare höja stress­nivån hos både patienter och personal slutade ventilationen att fungera under de varmaste dagarna.

När sommaren var över började jag beundra kompetensen hos framför allt sjuksköterskorna, som lugnt och sakligt tog hand om patienterna med de medel och det utrymme som fanns. Efter sommaren kom – inte så oväntat – avskedsansökningar, från även de mest lojala och hårt arbetande kollegorna, och i september och oktober månad åt vi kakor och tårta nästan varje fredag för att tacka av alla medarbetare som fått nog av arbetsmiljön.

När jag bedömt att patienter varit allt för sjuka och behövt skicka dem till akuten, då kom det oftast trött och något nonchalant ambulanspersonal och hämtade. I de fall de var i behov av specialistvård, sysslade jag mer än ofta med att remittera vidare patienter till privata instanser i Malmö för vidare utredning. Från en av Capio Cityklinikens filialer fick jag för några veckor sedan ett svar om att de bara tar emot patienter med privat sjukvårdsförsäkring.

I slutet av oktober köpte jag också kaka och bjöd på, och lämnade med en klump i magen alla mina kollegor som stannar kvar på vårdcentralen och jobbar. Kvar finns en fast läkare samt ytterligare en som arbetstränar på grund av ett utmattningssyndrom – resterande läkarbemanning består av dem som är på kort visit via bemanningsföretag. Många av hyrläkarna är bra och gör en stor insats, men de kommer aldrig att kunna ge Rosengårdsborna det de har rätt till och det de är i behov av: trygghet och kontinuitet i vården. En fastanställd färdigutbildad allmänspecialist som känner till områdets kapacitet och begränsningar är en förutsättning för att kunna driva kvalitativ vård.

Under sex månader har jag haft tre olika verksamhetschefer och tre olika enhetschefer. Alla mina chefer har varit yngre kvinnor och jag beundrar dem som lyckas driva verksamheten med strama budgetar från ovan. Men avslutar med att fråga var alla ni äldre kollegor med diplom, avhandlingar och ledarskapserfarenhet är? Är det inte ni som skulle kunna skapa förändringar baserad på vetenskap och beprövad erfarenhet från andra liknande områden med samma utmaningar?

Kunde man få vårdcentralen i Rosengård på rätt köl, skulle man inte bara kunna börja bedriva mer kostnadseffektiv och förebyggande vård utan även avlasta akutmottagning och ambulansverksamhet.

Ni erfarna äldre kollegor behövs mer än någonsin för att kunna driva förbättringsarbete, men även för att stå pall för alla misstänkt okunniga politiker som de närmaste åren kommer att ha mandat i Malmö stad. Egentligen krävs inte så mycket mer än långsiktiga investeringar och någon som på allvar förändrar arbetsmiljön för vårdpersonalen som väljer att stanna kvar.

ISABELLA KONGSTAD

Ämnen i artikeln:

PrimärvårdRegion Skåne

Dela artikeln:


Dagens Medicins nyhetsbrev

Välj nyhetsbrev