Få hela storyn
Starta din prenumeration

Prenumerera

Debatt

Våra prognoser om arbetskraft slog fel

Publicerad: 20 februari 2008, 05:24

Det var mest som att titta i en grumlig kristallkulla, skriver Lars Ivarsson om tidigare försök att förutsäga behovet av nya läkare.


Det saknas allmänläkare, bland annat i Västra Götalandsregionen. Det försvårar en planerad utbyggnad av vården, naturligtvis. Det saknas för övrigt psykiatrer, radiologer, vissa kirurgspecialister med mera i snart sagt hela landet.

Det är svårt att veta om landstingspolitikerna är ge­nuint ledsna för detta eller i smyg pustar ut och tänker att i värsta fall kommer utgiften ett annat år.

Bränner det till i debatten kan man ju alltid skylla bristen på Läkarförbundets protektionistiska hållning i utbildningsfrågan, i vart fall i gången tid. Sådana tongångar har redan hörts, för all del från historielösa politiker, men ändå.

En del kommer jag ihåg från mina år i dåvarande Överläkarföreningens styrelse och arbetet i Läkarförbundet 1987-1992.

Ett av de ting vi då arbetade med var den framtida läkarförsörjningen. Det var ju mest som att titta i en grumlig kristallkula. Det enda vi hade att gå efter var de prognoser vi fick från dåvarande Landstingsförbundet om den fortsatta utbyggnaden av sjukvården och hur stort behov av nya tjänster det skulle generera. Jag vill minnas att det var på basen av dessa siffror som Läkarförbundet gav sina rekommendationer om dimensionering av läkarutbildningen.

Jag vill speciellt minnas att vi oroades av de pensionavgångar som skulle komma i början av 2000-talet, men de låg ju gubevars runt 15 år framåt i tiden, långt bortom den fyraåriga politiska planeringshorisonten.

I den mån Läkarförbundets prognoser den gången har någon relevans i dag måste de ses i ljuset av det då tillgängliga arbetsmaterialet.

Det enda vi kunde konstatera, på kort sikt, var att en del chefsöverläkare slutade anställa utbildningskandidater. De hade nyligen fått utökat administrativt och ekonomiskt ansvar vilket bland annat lockade till en del mindre genomtänkta, kortsiktiga lösningar – det blev ju så mycket billigare och enklare att ”köpa in” en färdigutbildad specialist än att ta på sig bördan att, för ungefär samma kostnad, utbilda två nya.

Att hyfsa debatten ger sällan politiska poäng men på Läkarförbundet finns ju ändå kvar några som var med på den tiden.

Kanske kunde det var intressant att plocka fram en del gamla papper för att motbevisa mig om jag minns fel, eller för att vara beredda till svar om det på nytt dyker upp en debatt om de prognoser som då gjordes – och som uppenbarligen blev fel – berodde på några ambitioner från förbundet att minska utbildningen.

För övrigt förundras jag över att så många av mina kollegor ids fortsätta i landstingen efter
62-63 års ålder. Jag kan inte se att det ger särskilt många pensions­kronor och för de flesta torde löneutvecklingen ha avstannat. Ett ökande antal förtida pensionsavgångar skulle väl sätta problemen på sin spets med hänsyn till att behoven finns där? Det skulle öppna för en större, behovsmotiverad privat marknad med goda möjligheter att till rimlig insats kompensera för missade pensionskronor och få en drägligare arbetssituation.

I värsta fall kan man ju låta sig återanställas av sin tidigare arbetsgivare, på konsultbasis, utan jourer och till bättre lön. Sådana lösningar finns ju redan på flera håll, efter vad jag kunnat inhämta, men det talas det väl helst inte om?

Lars Ivarsson

Lars Ivarsson
är docent i kirurgi, före detta verksamhetschef och divisionsdirektör vid Sjukhuset Östfold, Norge och numera ledningskonsult.

Dela artikeln:


Dagens Medicins nyhetsbrev

Välj nyhetsbrev