Få hela storyn
Starta din prenumeration

Prenumerera

Debatt

Vården behöver centraliseras inte spridas ut!

Publicerad: 14 juni 2010, 14:38

Landets landstingspolitiker måste stoppa decentraliseringen av ryggmärgsskaderehabiliteringen, skriver åtta debattörer.


Nyligen pågick en debatt i ett landsting om vård av ryggmärgsskadade. Några landstings­politiker ansåg att det var skamligt att landstinget inte hade vårdplatser för rehabilitering av ryggmärgsskadade.

Vi som arbetar med eller för personer med ryggmärgsskador håller inte med. Vi vill snarare ge en eloge till de landsting som prioriterar att skicka ”sina” ryggmärgsskadade patienter till mer specialiserad och kompetent vård än vad det egna landstinget kan erbjuda. Men tyvärr tycks fler och fler anse att deras landsting ska bedriva ryggmärgsskaderehabilitering.

Vi välkomnar dock debatten eftersom den sätter fokus på frågan om centralisering av ryggmärgs­skadevård. Den decentralisering som pågår här, går tvärt emot resten av världen.

Även om frekvensen ryggmärgsskador är relativt låg i Sverige är de medicinska, fysiska, psykosociala och ekonomiska konsekvenserna mycket komplicerade och potentiellt förödande för den ryggmärgs­skadade personen och hans/hennes familj.

Därmed står vi inför ett klassiskt dilemma inom hälso- och sjukvården; en liten patientgrupp med en diagnos som kräver högspecialiserad kunskap och erfarenhet inom en bred medicinsk, klinisk och råd­givande sektor under en lång tidsperiod. Ett koordinerat helhetsgrepp som bemöter medicinska, so­ciala, arbetsmässiga och samhälleliga konsekvenser av skadan krävs för en lyckad reintegration i samhället.

Ett sådant helhetsgrepp kan bara en centraliserad ryggmärgsskadevård som årligen möter tillräckligt många patienter klara av. Detta blir extra tydligt om vi tittar på hur heterogen gruppen med ryggmärgsskador är.

Ta till exempel dem som drabbas av en mycket hög halsryggmärgsskada där tillståndet är förenat med uppenbar livsfara och tiden inom intensivvård ofta riskerar blir mycket lång, eftersom andningen ofta är påverkad eller utslagen. Detta innebär i sin tur en risk att skickas till mindre sjukhus IVA-avdelningar där kunskap om ryggmärgsskadevård är obefintlig.

Närheten till hemmet är ofta viktig, men om detta vägs mot optimalt medicinskt omhändertagande har det medicinska intresset större tyngd. Patientgruppen föredrar bättre möjligheter till ett komplikationsfritt liv med hög potential och hög livskvalitet före tät anhörigkontakt och närhet till hemmet under primärrehabiliteringen. Det är inte tillräckligt att lära personen att klä sig, sköta blåsan och klara förflyttningar till rullstol. Vi måste också ge honom/henne en anledning och motivation att använda dessa färdigheter!

Den europeiska ryggmärgsskadeorganisationen ESCIF, som Sverige ingår i, gjorde nyligen ett officiellt ställningstagande beträffande vård av ryggmärgsskadade där man förespråkar centralisering. ESCIF anser att vården är centraliserad om primärrehabiliteringen bedrivs på ett universitetssjukhus, enheten tar emot 40–50 nyskadade patienter per år, patientgruppen utgörs av traumatiska och icketraumatiska ryggmärgsskador samt att ryggmärgsskadade förebilder ingår i rehabiliteringen. Man anser vidare att ryggmärgsskadevården ska ha ansvar för akutvård, primärrehabilitering och eftervårdsansvar som innefattar reintegration i samhället, livslångt uppföljningsansvar, regelbundet återkommande rehabiliteringsperioder samt behandling av ryggmärgsskaderelaterade problem.

Detta ställer vi oss bakom. Vi ser dock att ett sådant scenario ligger långt in i framtiden i Sverige. Ambition och insikt saknas i de landstings­politiska leden för en så genomgripande förändring av hälso- och sjukvårdens organisation. Skulle dock Sverige klara av att centralisera ryggmärgsskadevården till de sex ryggmärgsskadeenheter som redan finns i dag på universitetssjukhusen vore det ett stort steg i rätt riktning.

Vi uppmanar därför Sveriges landstingspolitiker att stoppa decentraliseringen av ryggmärgsskaderehabiliteringen i Sverige – nu!

Marika Augu­tis,
sjukgymnast, Sundsvalls sjukhus.

Björn Hedman,
sek­tionschef ryggmärgs­skaderehabi­litering, Karolinska universitetssjukhuset.

Claes Hultling,
gästprofessor, Stanford University.

Ann-Katrin Karlsson,
vårdenhets­överläkare, ryggmärgsskadeenheten, Sahlgrenska universitetssjukhuset.

Pelle Kölhed,
ordförande, Personskadeförbundet RTP.

Richard Levi,
professor, Norrlands universitetssjukhus.

Per-Gunnar Norlin,
ordförande, RG Aktiv rehabilitering,

Margareta Kreuter,
sjukgymnast, Sahlgrenska.

Dela artikeln:


Dagens Medicins nyhetsbrev

Välj nyhetsbrev