Få hela storyn
Starta din prenumeration

Prenumerera

Debatt

”Vården måste prioritera stödpersoner”

Ge vårdpersonal tid att lyfta in denna medmänskliga aspekt i sitt arbete, skriver Joanna Graumann Walnestedt och Jennica Simesgården, Riksförbundet Frivilliga samhällsarbetare.

Publicerad: 21 september 2022, 03:30

Det här är opinionsmaterial

Åsikterna som uttrycks här står skribenten/skribenterna för.

Joanna Graumann Walnestedt och Jennica Simesgården, Riksförbundet Frivilliga samhällsarbetare.

Foto: Jini Sofia


Ämnen i artikeln:

DepressionToppnyheter Psykiatri

Enligt Socialstyrelsens statistik har mellan 85 och 90 procent av alla som begår suicid en tidigare diagnos. En viktig riskfaktor är social isolering, det vill säga frånvaron av personer att kunna prata med och söka stöd av i ens närhet. En stor majoritet av dem som begår suicid har även haft kontakt med vården tidigare. Vissa har fått den mest akuta instansen, sluten psykiatrisk tvångsvård.

Psykiatrisk tvångsvård är en av de etiskt svåraste typerna av vård inom det svenska systemet. Att vårdas under tvång är ett stort ingrepp i patientens integritet och rättigheter, men är ibland nödvändig när sjukdomsinsikt inte finns. Det är också en mycket isolerande upplevelse, där patienten kan uppfatta sig som väldigt ensam, speciellt om det inte finns fungerande relationer till närstående eller familj. Det är därför det finns en lagstadgad rätt att få en stödperson.

Läs mer: Adel Abu Hamdeh: ”Vi låter livet pågå även under tvångsvård”

Stödpersonen har en unik roll inom det svenska vårdsystemet. Det är en person som inte är anställd, vars uppmärksamhet inte behöver delas mellan en hel avdelning av patienter, och som inte behöver ha några andra produktionsmål än att finnas där som ett medmänskligt stöd för patienten. Från vår verksamhet är det tydligt att många patienter ser stödpersonen som en neutral part, skild från vården i allmänhet. I en tid där mätbarhet, psykofarmaka och effektivisering av vården får ett allt större utrymme så är stödpersonen en av få aktörer vars mål enbart är att vara medmänniska. Att lyssna och kravlöst kunna sitta bredvid när livet är som svårast.

Trots detta är kunskapen om stödpersonen och dess uppdrag låg. Många av våra medlemmar vittnar om att man från vården och socialtjänsten sällan vet vad uppdraget innebär. Vi har medlemmar som berättat att de ombetts sköta medicinering, bostadsansökningar och andra uppgifter som ligger utanför uppdragets ramar, och som också riskerar att förändra patientens relation till stödpersonen. 

Det är även tydligt att man inom den kommunala socialtjänsten inte prioriterar det medmänskliga stödet som en stödperson innebär. En stödperson ska vid patientens utskrivning från tvångsvård kunna övergå direkt till att bli kontaktperson. Syftet med detta är att denna viktiga sociala kontakt ska kunna fortsätta när patienten återgår till vardagen. Vår erfarenhet är att detta nästan aldrig genomförs, av besparingsskäl. Detta trots att det finns uttryckligen beskrivet i lagen om psykiatrisk tvångsvård (1991:1128, paragraf 31 a). Detta kortsiktiga beteende leder till stor oro hos patienten, som tappar en viktig medmänniska, och ökar risken för att patientens mående försämras.

Varför prioriteras inte stödpersonen mer av vården och socialtjänsten? Riksförbundet Frivilliga samhällsarbetare vill att denna resurs av medmänsklighet får ett större utrymme, då vi är övertygade om att våra medlemmars arbete stärker den tvångsvårdade på ett sätt som annars lätt går förlorat, nämligen att se hen som en medmänniska. Därför vill vi nu uppmana regionerna att avsätta resurser för att utveckla stödpersonarbetet, att mer resurser ges till patientnämnderna (som administrerar utbildning och rekrytering av stödpersoner) och att vårdpersonal får möjlighet till kunskapsfördjupning och tid att lyfta in denna medmänskliga aspekt i sitt arbete.

Joanna Graumann Walnestedt, förbundssekreterare, Riksförbundet Frivilliga samhällsarbetare 

Jennica Simesgården, förbundsordförande, Riksförbundet Frivilliga samhällsarbetare

Kommentarer:

Arbetar du i sjukvården och vill kommentera texten utifrån din yrkesroll?

Klicka här! 

Kommentarer publiceras efter granskning.

 

Det här är opinionsmaterial

Åsikterna som uttrycks här står skribenten/skribenterna för.

Dela artikeln:

Dagens Medicins nyhetsbrev

Välj nyhetsbrev