Få hela storyn
Starta din prenumeration

Prenumerera

söndag09.05.2021

Kontakt

Annonsera

Meny

Starta din prenumeration

Prenumerera

Sök

Debatt

”Vårdpersonal får inte göra ont värre vid självskada”

Publicerad: 2 september 2015, 05:00

Många personer med själv­skade­beteende – i alla åldrar – upplever ett olämpligt bemötande i vården och attityden ”du får skylla dig själv”, skriver fyra debattörer.


Statens beredning för medicinsk och social utvärdering, SBU, har granskat all tillgänglig forskning om erfarenheter hos personer med själv­skade­beteende – att viljemässigt skada sig själv fysiskt men utan avsikt att ta sitt liv.

Den bild som träder fram är allvarlig. I svenska skolor anger 15–20 procent av alla ung­domar att de vid minst fem tillfällen utfört självskadehandlingar. Många personer med själv­skade­beteende – i alla åldrar – upplever ett olämpligt bemötande i vården och attityden ”du får skylla dig själv”.

Enligt studier från Nederländerna, Storbritannien, Irland och Sverige känner till exempel många vuxna att personalen är dömande, inte lyssnar och saknar tillräcklig kunskap om både psykiatri och själv­skade­beteende. I värsta fall stjälper detta mer än det hjälper.

Forskningen visar att självskadebeteende hos både vuxna och ungdomar kan vara individens sätt att försöka reglera känslor och sätta stopp för plågsam vrede, ångest, sorg, ensamhet och negativa känslor om sig själv. Beteendet kan upplevas som ett försök att fly från känslorna eller som ett slags självbestraffning. För några fungerar beteendet som ett stopp för självmordstankar.

Oavsett orsakerna i det enskilda fallet är vården alltid skyldig att hjälpa dessa personer på ett professionellt sätt, något som kan ha betydelse för fortsättningen. Att det kan kännas provocerande för vårdpersonal att någon kommer till vården efter att ha skadat sig själv är ingen ursäkt för att bete sig på ett sätt som kan upplevas dömande. Tvärtom krävs det ett empatiskt förhållningssätt och stor förståelse. Detta ställer extra höga krav på personalens etiska medvetenhet och förmåga att reflektera. Vården får inte bli en del av det som skadar individen.

Forskningen visar att personer som har den här typen av problem upplever att de sällan får delta i vårdplaneringen. De säger att kontinuiteten brister i behandlingsplaner och bemanning. Och de berättar att vården saknar meningsfullt innehåll – vården blir i deras ögon förvaring. Detta går stick i stäv med forskning som visar att en god kontakt med vårdpersonalen, medinflytande, kontinuitet och respekt kan vara avgörande för det fortsatta omhändertagandet.

Ett tydligt exempel är situationer där vården måste sätta gränser eller vidta tvångsåtgärder för att förhindra ännu värre skador. Sådana åtgärder måste genomföras, följas upp och förklaras på ett sätt som uppfattas som respektfullt och inte som straff eller påföljd. Ett bristfälligt omhändertagande och bemötande i vården är oetiskt och kan göra ont värre för individen.

Ett bristfälligt omhändertagande och bemötande i vården är oetiskt och kan göra ont värre för individen.

I dag upplever många av ungdomarna svårig­heter med att berätta och söka hjälp. Både vården och skolan har ett ansvar för att de unga ska veta var hjälpen finns och följa upp att de faktiskt får hjälp.

Familjen har givetvis också en stor betydelse. Att ha ett barn, eller en närstående, som på olika sätt skadar sig själv är känslomässigt ansträngande och skapar ofta känslor av misslyckande och maktlöshet. Närstående behöver stöd och handledning.

Men vi vill framhålla att det finns en risk för att ansvaret för att hjälpa personer med själv­skade­beteende hamnar mellan stolarna, till exempel mellan landsting och kommun, eller mellan skola, socialtjänst och vård. Bättre samordning och gemensam behandlingsplanering behövs. Ändrade attityder till personer med självskadebeteende, och ökad kunskap om problemen, är det första steget för att de drabbade och närstående ska kunna söka det stöd som finns, och för att både skolan och vården ska kunna ta ett tydligare ansvar.

Även om vården givetvis inte kan bära hela ansvaret för att hjälpa personer med självskadebeteende, kan omhändertagandet förbättras betydligt. Detta ligger också väl i linje med utvecklingen mot en vård som tydligare utgår från individens behov och önskemål.

Det svenska nationella självskadeprojektet, en del av regeringens psykiatrisatsning, har utformat rekommendationer för vården. Där görs det tydligt hur vården ska bemöta och hjälpa dem som skadar sig själva på ett bättre sätt.

Att inte göra något alls för att förbättra situationen är etiskt oacceptabelt.

Skribenterna

Britt-Marie Lindgren, med dr, Umeå universitet.
Carl Göran Svedin, professor, Linköpings universitet.
Sophie Werkö, projektledare, SBU.
Olivia Wigzell, generaldirektör, SBU.

BRITT-MARIE LINDGREN, CARL GÖRAN SVEDIN, SOPHIE WERKÖ OCH OLIVIA WIGZELL.

Dela artikeln:


Dagens Medicins nyhetsbrev

Välj nyhetsbrev