”Vårdval neurologi försämrar för patienter med svår sjukdom”

Vårdvalsneurologen Tor Ansved skriver i Dagens Medicin nr 37/23 att beslutet som den nuvarande ledningen för Region Stockholm fattat om att lägga ner vårdval specialiserad neurologi är oroande för utsatta patientgrupper.

Tor Ansved har rätt i flera påståenden i sin debattartikel – det är helt riktigt att situationen för många patienter med misstänkta eller diagnosticerade neurologiska sjukdomar i Stockholm är mycket svår.

Läs mer: ”Avvecklingen av vårdval neurologi drabbar utsatta patienter”

Han har dock fel i flera av sina andra påståenden. Och viktigast av allt: han saknar en analys av helheten i den svåra situationen.

Bristen på neurologer är stor. Kötiderna är i vissa fall abnormt långa. Det kan ta flera år att få en tid för ett nybesök. Allmänläkarna vet inte vart de ska skicka sina remisser om nya misstänkta fall. De remisser som skickas returneras ofta utan att patienten erbjudits en tid.

Vårdvalsenheterna har inget tvingande ansvar för hela befolkningen! De kan fokusera på de patienter som lyckats ta sig in på mottagningarna. Och glömma de andra patienterna. Det är inte heller riktigt sant att vårdval neurologi fungerar utmärkt på alla håll. Tor Ansved ”glömmer” att påpeka att det finns privata neurologmottagningar som fått stänga akut på grund av brister. Andra har avvecklats med kort varsel och av oklara skäl (till exempel mottagningen i Farsta).

Ansved påstår att lagen om vårdval inte har dränerat den allmänna sjukvården på erfarna specialister. Där har han fel. Inom ett stort antal specialiteter, inklusive neurologi, har ett stort antal av de mest erfarna läkarna slutat på sjukhusen och flyttat ut till olika privata vårdgivare. Kvar på sjukhusen finns dock helhetsansvaret och de svåraste patienterna.

Ansved har säkert rätt i att vårdvalsneurologer är väldigt erfarna och jobbar hårt. Deras löner finansieras dock av samma skattemedel som resten av sjukvården och är betydligt högre än läkarlönerna på sjukhusen (även om detta är svårt att undersöka då offentlighetsprincipen tyvärr inte gäller för vårdaktiebolag). Nuvarande och blivande patienter har därför rätt att via sina politiker göra den mest rättvisa prioriteringen av var läkare, finansierade av deras pengar, gör bäst nytta. Det är särskilt viktigt i en bristsituation.

Ansved har också rätt i att det behövs fler neurologer i såväl öppenvården som slutenvården. Det gäller både i Stockholm och i övriga Sverige. Tillgänglighet och fungerande vårdkedjor är viktiga för tryggheten för alla patienter med allvarliga sjukdomar, och givetvis också för patienter med allvarliga neurologiska sjukdomar som stroke, ALS, Parkinsons sjukdom, MS och epilepsi.

Det viktigaste i den nuvarande bristsituationen är att utbilda fler neurologer. Tyvärr har lagen om valfrihetssystem (LOV) försvårat och ofta omöjliggjort specialistutbildningen av läkare. Den kan inte ske vare sig på sjukhusen eller inom de nya vårdvalsenheterna. Läkarna under utbildning får inte en tillräckligt bred utbildning på något av dessa ställen. På sjukhusen finns inte längre tillräckligt många av de något enklare patienterna. På vårdvalsenheternas mottagningar får de nya läkarna inte se de svårast sjuka patienterna.

Neurologi är en specialitet i utveckling med snabbt ökande tillgång till nya behandlingar. Sjukdomar som har varit svåra eller omöjliga att behandla kan nu ibland botas, eller sjukdomens förlopp kan fördröjas. Dessa behandlingar är dock avancerade och en tät samverkan med forskning krävs. Regionen bör satsa på verksamheter där sådan utveckling kan ske.

Många sjukdomar, som till exempel migrän och annan huvudvärk, sköts bäst inom primärvården och endast ett fåtal patienter behöver remitteras till neurolog. Dessa patienter ger lättförtjänta inkomster på en högspecialiserad mottagning.

För att sammanfatta: en kraftfull förändring av vårdvalen i Stockholm är helt nödvändig för att förbättra för patienterna. Den krävs för att regionen ska återfå kontrollen över de skenande kostnaderna för de enklare patienterna. Fungerande remissvägar och vårdkedjor måste återupprättas. Utbildningen av nya specialistläkare måste öka. Närhet till forskningen är mycket viktig.

Så tyvärr, Tor Ansved, den världsunika möjligheten i Region Stockholm att fritt, utan analys av sjukvårdsbehovet och utan politisk kontroll, med fri etablering och utan kostnadskontroll, debitera skattebetalarna – det är inte ett hållbart system. Andra lösningar finns, där man baserat på behov upphandlar vård från väl fungerande enheter.

Kjell Tullus, docent, pensionerad barnläkare och styrelseledamot i den socialdemokratiska föreningen Bättre och jämlik hälsa