Få hela storyn
Starta din prenumeration

Prenumerera

Debatt

Vårdvalsmodeller riskerar att drabba personer­ med utvecklingsstörning

Publicerad: 6 februari 2008, 05:35

Kring varje person med utvecklingsstörning som inte mår bra finns andra som påverkas när vården är otillräcklig, skriver Tullie Sewerin och Lena Nylander.


Kommer intresse för och kunskap om vuxna personer med utvecklingsstörning att finnas inom primärvården, när den nu på flera, kanske många, håll omorganiseras enligt vårdvalsmodeller?

Personer med utvecklingsstörning har ofta en komplex problematik. Många har svårigheter att göra sig förstådda och att kommunicera sina problem. Därför krävs kunskap, erfarenhet och gott om tid för att ge personer med utvecklingsstörning adekvata hälso- och sjukvårdsinsatser. Extra avsatt tid och möjlighet till hembesök, när så behövs, är några viktiga till­gäng­lig­hets­faktorer.

Bemötande, diagnostik och behandling kompliceras ytter­ligare om personen med utvecklingsstörning även har psykisk ohälsa, vilket är fallet hos minst 30 procent, enligt vissa uppskattningar 50 procent, av de vuxna.

Det behövs många olika kompetenser och ett nära sam­arbete mellan primärvård, psykiatri och kommun –  personal på gruppboenden och dagliga verksamheter, personliga assistenter – och dessutom anhöriga, habilitering och LSS-handläggare, för en korrekt somatisk och psykiatrisk bedömning av en person med utvecklingsstörning och ohälsa. Denna samverkan är nödvändig och tar tid och kraft i anspråk. En särskild länkperson, med kännedom om de olika aktörerna och ansvar för att samverkan sker, kan underlätta avsevärt men finns sällan. Kring varje person med utvecklingsstörning som inte mår bra finns andra – anhöriga, personal – som påverkas när vården är otillräcklig.

Intresset för och kunskapen om personer med utvecklingsstörning är inte särskilt stort inom primärvården och psykiatrin i landet – med några få lysande undantag. Vuxna personer med utvecklingsstörning har svårt att få sina fysiska och psykiska vårdbehov tillgodosedda. Från att ha haft ett ”totalt omhändertagande” upp till cirka 20-årsåldern i barn- och ungdomshabiliteringarnas regi är vuxna personer med utvecklingsstörning hänvisade till samma primärvård och psykiatri som befolkningen i övrigt. Detta är ett led i ”normaliseringen” av personer med utvecklingsstörning.

Det är en mycket positiv och rättvis tanke. Problemet är bara att idén inte fungerar i praktiken, eftersom specialistkompetensen kring dessa personer saknas.

Hur kommer de just nu populära vårdvalsmodellerna att ”drabba” vuxna med utvecklingsstörning? Kommer insatserna för dem att förbättras, eller ytterligare försämras? Det har påpekats att det finns risk för att utsatta grupper, äldre och personer med omfattande vårdbehov, inte prioriteras. Det finns farhågor att en social viktning av insatser inte görs och att vårdgivare flyr socialt utsatta områden.

Vårdval Halland, förebild för vårdvalsmodellerna, har ännu inte utvärderats i sin helhet. Vilka blir konsekvenserna för personer med nedsatt autonomi när vårdval införs?

Förändringar och införandet av nya vårdmodeller möts ofta med motstånd och stor skepsis. Detta ”motstånd” behövs för en kritisk granskning och bedömning av det som håller på att ske, men också för att skapa nya öppningar och förändringsbenägenhet. Vi vill att personer med utvecklingsstörning och deras behov av vård också nämns och uppmärksammas i debatten kring vårdval.

Nu föreligger ett gyllene tillfälle att uppmärksamma en eftersatt patientgrupp med stora och speciella behov, av såväl vård- som bemötandekompetens. Behoven minskar inte över tid – perspektivet måste vara livslångt. Det är dags att upprätta kompetenta och kontinuerliga vårdteam för vuxna personer med utvecklingsstörning med eller utan psykisk ohälsa, vårdteam som utifrån intresse, kunskap och bred samverkan, ger den somatiska och psykiatriska vård, som personer med utvecklingsstörning är i behov av och har rätt till. Det krävs en stark politisk styrning för att detta ska ske!

Tullie Sewerin, Lena Nylander

Tullie Sewerin är psykolog och Lena Nylander är psykiater, knutna till projektet ”Vård och stöd till personer med utvecklingsstörning som drabbas av psykisk ohälsa”.

Dela artikeln:


Dagens Medicins nyhetsbrev

Välj nyhetsbrev