lördag4 februari

Kontakt

Annonsera

E-tidning

Sök

Starta din prenumeration

Prenumerera

Debatt

”Varför utvecklas det så få läkemedel i Sverige?”

Ett närmare samarbete mellan läkemedelsindustrin och akademin är nödvändigt för att befästa Sveriges position inom life science, anser Jan Trofast, Michael Axenhus och Bengt Winblad.

Publicerad: 18 januari 2023, 04:30

Det här är opinionsmaterial

Åsikterna som uttrycks här står skribenten/skribenterna för.

Jan Trofast, Michael Axenhus och Bengt Winblad.


Ämnen i artikeln:

LäkemedelLäkemedelsföretag

Läkemedelsindustrin är en av grundpelarna inom svensk hälso- och sjukvård, men den genomgår i dag en tyst kris. Sektorn står inför strukturella utmaningar i form av brist på välutbildad arbetskraft, ökande kostnader och högre konkurrens. Samtidigt har det blivit svårare att få fram nya läkemedel. Ett närmare samarbete mellan läkemedelsindustrin och akademin är nödvändigt för att befästa Sveriges position som en ledande nation inom life science. 

Sverige har en lång tradition av läkemedelsforskning med många framåtsträvande forskare och entreprenörer. Många viktiga läkemedel har haft sin start i Sverige, bland annat Xylocain, Losec, Nexium, Symbicort, Macrodex och Genotropin. 

Läs mer: Ansökan för lekanemab är inlämnad till EMA

På 1990-talet skedde dock en stor förändring av ägarstrukturen i många företag, då flera av dem fick utländska ägare och lämnade Sverige. Den tidigare framgångsrika traditionen bröts och skapade en turbulens som fortskrider än i dag. Dessutom saknas numera det stora gränsöverskridande samarbetet mellan industrin och akademin som en gång i tiden förde Sverige till spetsen av läkemedelsutvecklingen.

Framtiden kommer att kräva nya synsätt på industriellt och akademiskt samarbete och ny inriktning på forskningen i takt med att kunskapen om sjukdomars ursprung ökar. Kompetensen hos industrin måste kombineras med innovationskrafter på universiteten på ett lönsamt och långtgående sätt.

Nya läkemedelsprojekt i Sverige drivs i dag till stor del av små start up-bolag och går tyvärr ofta i stöpet i ett tidigt skede. Detta beror delvis på att det breda kunskapsunderlaget och tvärvetenskapligheten, som de stora bolagen hade till sitt förfogande, har gått förlorad. Universiteten som tidigare gått hand i hand med de stora bolagen fortsatte med forskningen utan hjälp av industrin. I dag bedrivs kliniska läkemedelsprövningar nästan enbart vid universitetsklinikerna. 

Det allra tydligaste exemplet på samhällsnyttan med en läkemedelsindustri som är starkt sammanfogad med akademin kan ses i behandlingen av de stora folksjukdomarna, till exempel Alzheimers sjukdom. Akademin besitter ofta nytänkandet och kapaciteten för innovation som krävs för revolutionerande behandlingar. Ett exempel på detta är den senaste tidens framgångar inom Alzheimerforskningen där forskare från Uppsala utvecklat en banbrytande behandling i form av läkemedlet lekanemab. 

Forskare kan dock inte själva driva läkemedelsprövningar och utföra de studier som krävs för att ett läkemedel ska nå den kliniska vardagen, utan här krävs industrins kompetens och dragkraft. I dagsläget är läkemedel som lekanemab sällsynta fåglar. 

Ett arbetssätt som i dag inte tillämpas i någon större utsträckning, och som bäst utförs i samverkan med läkemedelsindustrin, är kombinationsbehandlingar. Ett flertal sjukdomar har många orsaker och behöver därför behandlas med olika typer av läkemedel som täcker hela sjukdomsbilden. Till exempel behandlas astma sedan länge med både en luftrörsvidgande och en antiinflammatorisk komponent. 

Fallgroparna inom svensk läkemedelsutveckling är alltså tydliga, men flera åtgärder kan sättas in för att undanröja hinder.

Så, hur kan vi i Sverige stödja läkemedelsindustrin och samtidigt främja forskning?

Vi föreslår följande åtgärder:

Det behövs en tydlig, långsiktig, finansierad nationell forskningsplan inom till exempel demenssjukdomar. Detta skulle vara en tydlig signal till de stora internationella läkemedelsbolagen och hindra ytterligare avveckling av svensk läkemedelsindustri. Dessa planer måste ha milstolpar med tydliga kriterier för att man lätt ska kunna avsluta icke framgångsrika projekt. 

Läkemedelsindustrin är en underutnyttjad kompetensresurs. Lätta på regelverket kring industridoktorander. Acceptera patent i doktorandernas avhandlingar. Låt industrin sponsra akademiska tjänster såsom lektorat. Kompetensbaserat och tvärvetenskapligt utbyte bör underlättas och stimuleras. Återskapa en stabil infrastruktur för läkemedelsutveckling.

Ökat fokus på grundforskning (preklinisk) och klinisk forskning. Den kliniska forskningen är helt beroende av resultat från grundforskningen. Balansen mellan dessa båda områden måste återspeglas i universitetens yrkeskår. Tillsätt därför en preklinisk professur för varje klinisk professur vid våra universitet. Regelbunden tid för forskning måste ha samma värde som produktionsmålen för sjukvården, åtminstone på universitetssjukhusen. 

Ett gott exempel på lyckat samarbete mellan läkemedelsindustrin och akademin finns i Danmark. Där har man stiftelseägda läkemedelsbolag som bidrar med stöd för gemensamma projekt med universiteten. En liknande struktur bör anammas i Sverige. 

Både Vinnova och Vetenskapsrådet fördelar statliga bidrag till forskningen. Man borde där inrätta en särskild pott avsedd för samarbetsprojekt mellan akademi och läkemedelsindustri. 

Jan Trofast, teknologie doktor, före detta vetenskaplig rådgivare vid Astra Zeneca, Lund

Michael Axenhus, AT-läkare och doktorand, Karolinska universitetssjukhuset och Karolinska institutet, Stockholm

Bengt Winblad, professor i geriatrik, Karolinska institutet, Stockholm

Kommentarer:

Arbetar du i sjukvården och vill kommentera texten utifrån din yrkesroll?

Klicka här!

Kommentarer publiceras efter granskning.

Det här är opinionsmaterial

Åsikterna som uttrycks här står skribenten/skribenterna för.

Dela artikeln:

Dagens Medicins nyhetsbrev

Välj nyhetsbrev