Få hela storyn
Starta din prenumeration

Prenumerera

Tisdag01.12.2020

Kontakt

Annonsera

Meny

Starta din prenumeration

Prenumerera

Sök

Debatt

Vem ska ta hand om de svårast sjuka när priserna på rehabilitering pressas?

Publicerad: 24 September 2009, 13:54

Upphandling av ryggcentra i Stockholm leder till sämre kvalitet, skriver Eva Kosek med flera.


Ämnen i artikeln:

Rehabilitering

Långvarig smärta i rörelseapparaten och psykisk ohälsa är i dag de två vanligaste orsakerna till sjukskrivning i Sverige. För alla som har upplevt exempelvis tandvärk är det lätt att förstå hur plågsamt det måste vara att ständigt leva med smärta. Smärtan orsakar i sin tur andra problem, såsom störd sömn, trötthet, koncentrations- och minnessvårigheter, oro och nedstämdhet

Det är därför vanligt att patienter med långvarig smärta också har en psykisk ohälsa i form av depression och ångest. Detta innebär i sin tur att livskvalitet och arbetsförmåga påverkas negativt, vilket även drabbar anhöriga och leder till stora ekonomiska förluster för samhället.

Mot bakgrund av ovanstående är det lätt att förstå varför smärtrehabilitering kräver ett multiprofessionellt omhändertagande där läkare, psykologer, sjukgymnaster, kuratorer med flera samverkar med patienten i behandlingen. Eftersom problematiken är så komplex och eftersom man tar upp personliga saker som kan upplevas som integritetskränkande krävs att personalen har tid att lyssna för att kunna etablera ett förtroendefullt samarbete med patienten i rehabiliteringsprocessen. Detta tar tid.

De flesta patienter med långvarig smärta behandlas inom primär­vården. Vi har med stor oro följt debatten avseende vårdvalsmodellen och det bonussystem som beskrivits för läkare som tar emot extra patienter. Denna modell ger ekonomiska incitament för vårdcentralerna att ha många korta besök, vilket leder till uppsplittrad vård och sämre förutsättningar att ta sig an patienter med kroniska sjukdomar såsom komplicerad smärtproblematik. Modellen försvårar även ett samarbete mellan olika professioner, till exempel inom primärvårdsteam, och mellan olika specialiteter.

Vi har också med oro noterat att Stockholms läns landstings sätt att göra upphandlingar medfört att två väletablerade och välrenommerade rehabiliteringskliniker – Ersta diakoni och Röda korsets sjukhus – nu lägger ner sin rehabiliteringsverksamhet.

En ljuspunkt i mörkret har dock varit att staten inom ramen för den statliga rehabiliteringsgarantin erbjuder landstingen en ersättning motsvarande 50 000 kronor per patient med långvarig smärta/psykisk ohälsa som rehabiliteras.

Det var därför med viss bestörtning som vi tog del av Stockholms läns landstings upphandling av ryggcentra våren 2009. I fem års tid har två rygg­centra drivits inom Stockholms läns landsting, ett vid Nacka närsjukhus (Proxima) och ett på Löwenströmska sjukhuset (Stockholm Spine Center). Dessa har i uppgift att bedriva multiprofessionell rehabilitering av patienter med långvarig nack- och ryggsmärta. Båda dessa centra har nyligen utvärderats av ett oberoende vetenskapligt råd, tillsatt av landstinget, som konstaterat mycket goda resultat avseende förbättrad livskvalitet och arbetsåtergång hos de rehabiliterade patienterna.

Inför upphandlingen för de kommande sex åren lade båda dessa ryggcentra, helt oberoende av varandra, bud inom intervallet 44 400 till 44 800 kronor per patient. Buden baseras på en beräkning av de faktiska kostnaderna. Spine Centers rehabiliteringsverksamhet har aldrig gått med vinst och budet innebär i själva verket en viss kostnadssänkning jämfört med nuvarande ersättning.

Proxima fick förlängt avtal i söder. I norr valde landstinget i stället att upphandla rehabilitering av en aktör som anser sig kunna utföra rehabiliteringen för mindre än halva priset, 21 500 kronor per patient.

Smärtrehabilitering är personalkrävande, mer än 70 procent av kostnaderna för rehabilitering utgörs av personalkostnader. Detta innebär att patienterna som rehabiliteras i norr kommer att få betydligt mindre tid med sjukvårdspersonal och/eller att sjukvårdspersonal av ekonomiska skäl till stora delar ersätts med icke medicinskt skolad personal (till exempel att specialutbildade sjukgymnaster ersätts med hälsopedagoger/friskvårdskonsulenter).

I båda fallen leder detta till en sämre kvalitet och mindre utrymme för kvalificerad, individuell behandling av svåra smärtpatienter. Genom att pressa priserna till det yttersta riskerar man att rehabiliterings­aktörerna av ekonomiska skäl tvingas att prioritera patienter med en mindre komplicerad smärtproblematik då man inte har råd att ta hand om de svårast sjuka. Om inte den specialiserade rehabiliteringsverksamheten kan ta hand om de mest behövande, vem ska då göra det? Primärvården?

Vi frågar oss dessutom vad landstinget tänker göra med överskottet som blir kvar av den statliga rehabiliteringsgarantin för varje i norr rehabiliterad patient.

Spine Center har aktivt bedrivit undervisning av sjukvårdspersonal (blivande läkare, sjukgymnaster, naprapater med flera), skrivit vårdprogram och bedrivit klinisk forskning i nära samarbete med Karolinska institutet och Uppsala universitet. Trots allt vackert tal om vikten av klinisk forskning och undervisning har detta inte alls beaktats i kvalitetsbedömningen av ryggcentra. Vem ska ta hand om dessa uppgifter nu?

Oscar Backlund
Vibeke Blecher
Eva Kosek
Tycho Tullberg
Karin Wåhlstedt

Oscar Backlund
är överläkare.

Vibeke Blecher
är överläkare.

Eva Kosek
är docent och överläkare.

Tycho Tullberg
är överläkare och verksamhetschef.

Karin Wåhlstedt
är över­läkare vid Stockholm Spine Center, som förlorade en upphandling om rehabilitering av patienter i Stockholm med långvarig nack- och ryggsmärta.

Ämnen i artikeln:

Rehabilitering

Dela artikeln:


Dagens Medicins nyhetsbrev

Välj nyhetsbrev