Få hela storyn
Starta din prenumeration

Prenumerera

Debatt

Vem vinner på påtvingat byte av mätare?

Publicerad: 7 maj 2008, 04:48

Byte av glukosmätare i Stock­holm gör att 156 sjuksköterskor får ägna sig åt det på heltid i fem veckor, skriver Margareta Nilsson.


I en tid då samtliga politiker på alla nivåer pratar om patient­säkerhet, tillgänglighet och vårdkvalitet är jag mycket förvånad över den utveckling som pågår, när det gäller kostnadsfria förbrukningsartiklar till personer med diabetes. Vem fattar beslut och vem tar ansvar för effekterna?

Egenvård är förmodligen den viktigaste faktorn för ett bättre hälsotillstånd hos patienten. Genom egeninsats kan diabetes­patienter nå en bättre blodsocker­nivå och hålla den stabil. Detta har medfört ett minskat behov av slutenvårdsinsatser och stora besparingar för sjukvården.

Samtliga genomförda studier har tydligt visat att bättre egenkontroll av diabetes medför en påtagligt reducerad förekomst av sena komplikationer till diabetes­sjukdomen. Förutom minskat lidande och förbättrad livskvalitet för den enskilde handlar det om mycket stora samhällsekonomiska vinster.

Människors behov och drivkrafter är djupt individuella. Medvetenhet om detta faktum finns inom Socialstyrelsen. Jag citerar ur SOSFS 2008:1, angående hälso- och sjukvårdspersonalens kompetens och ansvar:  Den som förskriver, utlämnar eller tillför en medicinsk produkt till en patient ska identifiera dennes behov och ansvara för att produkten motsvarar behoven .

Jag funderar på hur reaktionen skulle bli om ett myndighetsbeslut tvingade oss att välja mellan bara två sorters bilar. Jäm­förelsen har faktiskt gjorts av en ansvarig för upphandling av glukosmätare;  alla kan inte få en Mercedes, en del får faktiskt nöja sig med en Skoda . Jag vet inte så mycket om bilar men en del om kvalitet. Kvalitet handlar om att tillmötesgå förväntningar och tillgodo­se behov. Görs det på det sätt som framgår av Socialstyrelsens författning, vill inte alla ha en Mercedes och inte heller en Skoda. Det måste vara patientens behov som ska til­lgodoses, och inte  räknenissarnas .

Jag ser stockholms läns landsting som ett dystert exempel på vad som händer. Ny upphandling innebär att ungefär 38 000 patienter ska byta sina invanda mätare under en tidsperiod av fem veckor. Jag värderar inte enskilda produkter, men har starka synpunkter på att vår hårt ansträngda vård ska ägna så mycket tid åt att byta ut och ge instruktioner om ny mätare.

För Stockholms läns landsting innebär detta att, lågt räknat, 156 sjuksköterskor på heltid under en dryg månad kommer att enbart syssla med dessa avgiftsfria besök. Man kan också fråga sig vad 38 000 sjuksköter­skebesök betyder i förlorad arbetstid och i resekostnader för patienterna. Denna procedur ska sedan upprepas vartannat år. Vari ligger besparingen och för vem? Jag ser bara ökade vårdköer, försämrad kvalitet och försämrad patientsäkerhet.

Eftersom blodsockerstickorna och inte mätarna är den stora kostnaden har Svenska diabetesförbundet föreslagit att Läkemedelsförmånsnämnden borde få i uppdrag att prisförhandla förbrukningsartiklarna. Vi har också hänvisat till förskrivarnas och patienternas medvetenhet och ansvar. Den metoden har prövats vid en vårdenhet i Sverige, där kostnaden för blodsockerstickorna minskade med 20 procent och alla var nöjda. Det finns således andra sätt att minska kostnader utan att äventyra patientsäkerhet, tillgänglighet och vårdkvalitet. Vem beslutar egentligen och i vilkas intresse?

Margareta Nilsson

Margareta Nilsson
 är förbundsordförande för Svenska diabetesförbundet.

Dela artikeln:

Dagens Medicins nyhetsbrev

Välj nyhetsbrev