”Verklig patientmakt kräver bättre kommunikation”

Det är mycket bra om vissa saker kring patientmakt klargörs rent rättsligt, enligt vad Patientmaktutredningen kom fram till nyligen. Men det saknas en helt central dimension i den här diskussionen – nämligen hur vi ska se till att det både finns utrymme för och förmåga till en verkligt bra kommunikation med patienterna. Utan det kommer viktiga delar av den ökade patientmakt och delaktighet som eftersträvas inte bli verklighet.

Många patienter kommer till sjukvården försvagade och i en tydlig beroendeställning. Särskilt vid svåra sjukdomar är det naturligt och vanligt att patienten vill bli omhändertagen, sedd och förstådd av en kunnig och lyssnande auktoritet. I den mycket vanliga situationen blir det teoretiskt och absolut otillräckligt att förlita sig helt på att lagstiftningen ger patientmakt. Här handlar det ju mer om en kompetent vårdgivares förmåga till kommunikation och empati.

Det räcker exempelvis inte med formella krav på att informera patienten och inhämta samtycke till behandling. Den som informerar måste försäkra sig att patienten förstått, och man måste själv också verkligen förstå patienten. Det kräver empati och verklig dialog om patientens kunskaper och upplevelser om det egna tillståndet ska ha möjlighet att komma fram. Lagstiftningen handlar om vad som ska äga rum, men inte om hur detta ska ske på ett sätt som gör patienten verkligt delaktig. Detta är också en mycket viktig patientsäkerhetsfråga, vilket har med patientmakt att göra.

En central fråga som alltså tycks missas är: Hur säkerställer vi att patienten i realiteten får det utrymme som krävs för att åstadkomma verklig delaktighet och patientmakt? Hur ska detta implementeras? Vårdgivaren måste ha verktyg att förverkliga det här. På den punkten är det lång väg mellan lagstiftning och verklighet.

De här fördjupade kommunikationsaspekterna bör exempelvis finnas med i kvalitetsutvärderingar och kvalitetssäkringar. De bör vägas mot effektivitetsmått och krav i sjukvården, så att detta kommer in i diskussionen på allvar. En god idé kan också vara att vårdgivarna åläggs att ge sina medarbetare utbildning och handledning i kommunikation.

Det verkliga utrymmet och förmågan till god kommunikation med patienten behöver uppgraderas – även ekonomiskt! Lagstiftaren och sjukvårdshuvudmännen har möjlighet att bättre säkerställa det. Annars finns risk att sjukvården blir ännu mer av en produktionsapparat, där allt mer kraft går åt till en mängd rutiner för att säkra att inget går fel när allt, inklusive kommunikationen, ska gå fortare. För ensidigt fokus på lagregler riskerar också att göra patientmakt allt mer till en rättssituation och maktkamp som inte gör vården bättre, utan snarare ängsligare. Bra kommunikation och empati med patienterna minskar de här riskerna och ökar patientmakten.

Lagförändringarna som är på väg är verkligen bra i sig. Men framför allt behöver vi se till att vårdgivarna faktiskt har både tid och förmåga att ge patienterna mer utrymme till verklig patientmakt.