”Vet politikerna att klinikerna inte använder den senaste tekniken?”

Varför anordnas cancergalor för att dra in forskningspengar när resultaten inte används i vården? Kanske ska vi i stället ordna galor som ger sjukvården hjälp med att implementera nya rön som till exempel gentester och se till att patienter får de mediciner som redan finns?

Det finns över 200 kända former av cancersjukdom, alla med sina särdrag och krav på individuell behandling. Men för exempelvis de nyare så kallade immunonkologiska läkemedlen är träffsäkerheten i behandlingen ibland så låg som 25 procent. Tre av fyra patienter får alltså en kostsam behandling till ingen nytta alls.

Läkarna vill vänta, vilket inte visat sig vara adekvat.

Vägen framåt går bland annat via genetiska analyser av cancertumörer. Exempelvis Next Generation Sequencing, NGS-tekniken, som är ett viktigt verktyg för att kategorisera patienter och individuella tumörer för att kunna välja den mest effektiva behandlingen. NGS-tekniken gör det möjligt att på mindre än 48 timmar upptäcka mutationer på DNA i flera hundra gener.

I kombination med målinriktad behandling, ett annat snabbväxande område, är NGS-tekniken och annan medicinteknisk utveckling viktig för att välja den mest effektiva behandlingen.

Men där patienter i jämförbara länder har tillgång till ny teknologi, väljer Sverige att avvakta.

Andra tester som inte på ett självklart sätt når patienterna är gentester för ärftlig cancer, där vårdpersonal uppger att det är ”jobbigt” att söka upp och informera i övrigt friska släktingar att de kan bära på en ärftlig cancersjukdom och därför bör testa sig. Ett beslut som självklart ska ligga hos personen själv!

För patienter med spridd tarmcancer finns sedan 2013 ett gentest som identifierar om tumören är ­muterad i RAS-genen eller inte. Testresultatet ­indikerar vilken typ av behandling som patienten ska ha. Cirka 50 procent av patienter med spridd tarmcancer är lämpade för denna typ av behandling och kan få en effektiv tilläggsbehandling. Men för de allra flesta patienter med spridd tarmcancer görs inte denna RAS-testning inför första behandlingen. Läkarna vill vänta, vilket inte visat sig vara adekvat. I stället ges cellgiftsbehandling som enda behandling. Hade den kombinerats med aktuell anti­kropps­behand­ling, anti-EGFR, så ger det, enligt flera vetenskapliga studier, möjlighet till en signifikant längre överlevnad.

Under ett seminarium i Almedalen 2017 där ILCO, Tarm- uro- och stomiförbundet, medverkade intygades det från flera håll – bland annat Regionalt cancercentrum och Gastroonkologisk förening – att det är skandal att RAS-test vid spridd tarmcancer inte görs direkt vid diagnos och att det nu måste införas.

Men detta har ännu inte skett och vi undrar om det är känt för politikerna att universitetskliniker, med ett fåtal undantag, inte använder den senaste tekniken och behandling som funnits i flera år?

BO KARLSSON OCH KATARINA JOHANSSON