Få hela storyn
Starta din prenumeration

Prenumerera

Debatt

”Vet vi vad vi gör för en god och nära vård?”

Kopplingen mellan teori och praktik behöver stärkas när det gäller nära vård, skriver Marina Arkkukangas, doktor i vårdvetenskap, och Anne Söderlund, professor i fysioterapi.

Publicerad: 30 juni 2021, 03:55

Det här är opinionsmaterial

Åsikterna som uttrycks här står skribenten/skribenterna för.

Marina Arkkukangas, doktor i vårdvetenskap, FoU-chef, Forskning och utveckling i Sörmland. Anne Söderlund, professor i fysioterapi, Mälardalens högskola.


Ämnen i artikeln:

PrimärvårdAnna Nergårdh

Utifrån Anna Nergårdhs huvudbetänkande i utredningen God och nära vård lyfts nu behov av forskning och utbildning, vilket betyder att kopplingen mellan teori och praktik behöver stärkas. Nära vård är ett begrepp som i dag finns med oss i samhället och som genomsyrar allt det arbete som kommer att ske framöver inom socialtjänsten och hälsosjukvården i Sverige. Men vad betyder nära vård egentligen? Kommer vi att leverera en god och nära vård om vi fokuserar på en sömlös vård i samverkan med individen samt mellan kommuner och regioner?

Enligt en beskrivning från Sveriges Kommuner och Regioner, SKR, är nära vård ”ett nytt sätt att arbeta med hälsa, vård och omsorg. Den närmsta vården är den som patienten/brukaren kan ge sig själv – egenvården – samt det stöd kommuner och regioner kan ge för att möjliggöra detta. Kärnan i Nära vård är ett personcentrerat arbetssätt som utgår från individens behov och förutsättningar. Det innebär att se, involvera och anpassa insatserna efter vad som är viktigt för just den personen”.

Läs mer: Den nära vården växer fram i skuggan av pandemin

Utöver praktiska aspekter såsom geografisk närhet, mobila och digitala aspekter samt samverkan, är personcentrerad vård ett viktigt begrepp för förståelse av nära vård. Personcentrerad vård involverar kunskap om individen som hel person, involverar individen – och där det är lämpligt individens familj och vänner – i att hjälpa till att bedöma sina egna behov och planera sin egen vård. SKR:s beskrivning av nära vård bör därför explicit förankras i teorier för personcentrerad vård och beteendeförändring. 

Om vi går tillbaka och reflekterar över det teoretiska ramverket som kan rama in nära vård hamnar vi i den humanistiska psykologi som Carl Roger presenterade 1951. Den humanistiska psykologin betraktar människan som född med vissa behov och förmågor. Roger hävdar att vi utvecklar en syn på oss själva redan i barndomen och att människan är född med en god och social natur. Det gäller att utveckla och förverkliga denna sociala natur baserat på vår interaktion med andra viktiga personer. Om vi älskas, värderas och respekteras känner vi oss värda kärlek, värde och respekt. Rogers kallade detta ovillkorligt positiv hänsyn.

Att bemöta personer utifrån Rogers teoretiska ramverk handlar till stor del om ett empatiskt förhållningsätt, att kunna förstå människor utifrån deras egna perspektiv. Inom vården i dag använder vi oss av exempelvis motiverande samtal, MI, som grundar sig i Carl Rogers lära och som handlar om ett personcentrerat förhållningssätt i kommunikation. 

Men humanismen som vetenskapsgren handlar mycket om känslor och har därför haft en större utmaning i att uppfattas som vetenskapligt grundad, jämfört med exempelvis behaviorismen, som uppstod under 1920-talet och där experiment med beteenden observeras och kan mätas. Ivan Pavlov, John B Watson och B F Skinner är några framstående vetenskapsmän som kopplas till behaviorismen. För att ytterligare addera teorier menade Albert Bandura på 1970-talet att även kognitiva processer ingår i beteendet, vilket ledde till en utveckling av den kognitiva behaviorismen som förutom beteendet handlar om individens föreställningar och förväntningar och även lärande genom observationer av andras beteende och omgivningen.

Utifrån dessa olika teorier, och vikten av att på riktigt förstå vad nära vård innebär, finns ett behov av att integrera olika teorier som ligger till grund för ett humanistiskt förhållningsätt i personcentrerad vård. Det handlar om att förstå människor, utgå från deras föreställningar och förväntningar, omgivningens roll i hälsa, och stödja människans beteende och beteendeförändringar – men även att kunna mäta vad som händer när vi arbetar med människor som är i behov av hjälp och stöd.

Förstärkningen av integrering av teori och praktik identifierades i utredningen God och nära vård. Det behövs därför mer dialog kring hur vi kan uppnå ett humanistiskt förhållningssätt och hur detta ska tillämpas i arbetet med en god och nära vård. Vilken kunskap som finns kring personcentrerad vård och beteendeförändring, samt kopplingen till teori, vetenskap och hälsa är frågeställningar som behöver lyftas och besvaras för att vi ska kunna leverera högkvalitativ, god och nära vård. Det saknas således diskussioner som handlar om dessa teoretiska och vetenskapliga aspekter i sammanhanget ”nära vård”. Det är av stor vikt att föra in det ovanstående i dialogen för att skapa förståelse för och förankring av det arbete som ska ske. Dialogen bör ske tvärprofessionellt, tvärvetenskapligt, och på olika nivåer i samhället, men framför allt mellan vårdgivare och dess medarbetare som samverkar kring en god och nära vård. 

Marina Arkkukangas, doktor i vårdvetenskap, FoU-chef, Forskning och utveckling i Sörmland

Anne Söderlund, professor i fysioterapi, Mälardalens högskola

 

Kommentarer:

Arbetar du i sjukvården och vill kommentera texten utifrån din yrkesroll?

Klicka här! 

Kommentarer publiceras efter granskning.

 

Det här är opinionsmaterial

Åsikterna som uttrycks här står skribenten/skribenterna för.

Ämnen i artikeln:

PrimärvårdAnna Nergårdh

Dela artikeln:

Dagens Medicins nyhetsbrev

Välj nyhetsbrev