Få hela storyn
Starta din prenumeration

Prenumerera

Debatt

”Vetenskap måste vara grunden vid elöverkänslighet”

Publicerad: 22 mars 2013, 07:00

Pågår det en stigmatisering av psykisk ohälsa och används elöverkänslighet därför som en förklaring till att vissa far illa i vårt samhälle, undrar Arvin Yarollahi.


Elöverkänslighet är ett omdebatterat fenomen som på senare tid gett upphov till återkommande diskussioner bland såväl forskare som politiker.

Världshälsoorganisationen definierar elöverkänslighet som en del av kategorin ”miljöorsakad intolerans”, i detta fall orsakad av icke-joniserande strålning inom elektromagnetiska fält. Det finns dock inget vetenskapligt belägg för dess existens och därför är elöverkänslighet i dag ingen klinisk diagnos enligt internationellt diagnosregister, ICD-10.

Genom Socialstyrelsens ”Nationell miljöhälsoenkät 2007” angav 3,2 procent av deltagarna i undersökningen att de är elöverkänsliga. Av dessa rapporterade därtill 0,4 procent mycket svåra besvär. Av detta frågeformulär, och inte som resultat av sedvanlig diagnostik, kom således 300 000 svenskar att lida av överkänslighet mot icke-joniserande strålning från mobiltelefoner, mobilmaster, elstationer, elnät, wifi-nät och bärbara datorer.

Symtomen kan vara ett eller flera av följande: trötthet, huvudvärk, yrsel, muskelvärk, ledvärk, feber, hudutslag, hudirritation, ångest med mera. Detta gör el­överkänslighet till en mycket diffus sjukdom. Så diffus att de flesta av oss någon gång upplevt något eller några av dess symtom.

Det är djupt beklagligt att vi – baserat på en enkätundersökning – lägger miljontals kronor på att bygga elsanerade undersökningsrum på våra sjukhus när vi inte vet om dessa människor verkligen har mer än en eventuell psykosomatisk nytta.

Kan det vara så att det pågår en alldeles för hård stigmatisering av psykisk ohälsa i Sverige, och att elöverkänslighet därför används som en förklaring för vissa av dem som är drabbade av stress och far illa i vårt samhälle? Borde vi inte satsa resurserna på psykiatrisk vård eller rikta resurserna till mer forskning i stället?

För vad hindrar elöverkänsliga patienter och deras intresseorganisationer från att kräva elsanerade daghem, skolor, arbetsplatser och kollektivtrafik?

Kan vi säga nej då elöverkänsliga barn säger att de behöver sitta i elsanerade salar när vi redan erbjuder elsanerade rum på sjukhus? Vad är vi villiga att offra i stället? Vårdplatser, personal eller subventionerade mediciner?

Miljöpartiet har såväl ambition som förmåga att bedriva Sveriges bästa vårdpolitik med fokus på förebyggande vård och långsiktigt tänkande.

Men det är dags att tydliggöra att elöverkänslighet inte är en fråga som kan avgöras genom majoritetsbeslut på politiska partistämmor och att Miljöpartiet så långt som möjligt bör bedriva vårdpolitik efter forskning och beprövad vetenskap.

Dela artikeln:


Dagens Medicins nyhetsbrev

Välj nyhetsbrev