Få hela storyn
Starta din prenumeration

Prenumerera

Debatt

Vi är alla olika även metabolt

Publicerad: 26 juni 2009, 14:54

Alla är olika även metabolt

Påståendet att kostdebatten kan läggas ned är förhastat, skriver Uffe Ravnskov.


I New England Journal of Medicine publicerade Franck Sacks och hans medarbetare nyligen resultatet från en stor bantningsstudie, där man hade jämfört fyra dieter med olika kombinationer av protein och kolhydrater, men med samma mängd fett. Efter två år visade det sig att viktminskningen berodde på hur ofta patienterna instruerats och inte på kostens sammansättning. Författarnas konklusion blev därför att alla typer av diet kan användas som bantningsmetod, bara man minskar på mängden kalorier och är tillräcklig entusiastisk.

Rapporten blev livligt omtalad i massmedia och alla som varit kritiska till den kolhydratfattiga LCHF-dieten klappade i händerna: ”Vad är det vi alltid har hävdat!”

Stephan Rössner, bantningsprofessor på Karolinska sjukhuset, gick ännu längre: ”Lägg ner debatten! Vad det handlar om är att äta mindre och röra sig mer. Problemet är bara att feta människor inte tycker om att göra det.”

Men visade studien verkligen detta? Och är det verkligen vad alla har hävdat?

Det är lätt att vara okritisk när vetenskapliga resultat presenteras i de mest prestigefyllda tidskrifter. Vad de flesta så kallade auktoriteter har hävdat i många år är att vi blir feta av att äta fett och att vikten minskar om vi byter fettet mot kolhydrater. Somliga har till och med påstått att kroppen inte kan omvandla kolhydrater till fett.

Men eftersom alla fyra dietgrupper åt samma mängd fett har vi inte fått svar på frågan om fettets roll i bantningsprocessen.

Någon pålitlig värdering av kolhydraternas roll fick vi inte heller, därför att dess mängd i de fyra grupper inte varierade så mycket som man hade planerat. Bland de som skulle äta mest utgjorde kolhydraterna cirka 53 procent av den totala kalorimängd; i gruppen som skulle äta minst cirka 43 procent. Det går alltså inte att såga den kolhydratfattiga dieten med denna modell.

Det allvarligaste felet är nog att många, inklusive försöksledarna, tror att vi alla är lika. Den så kallade LCHF-dieten, som bör innehålla betydligt färre kolhydrater än i Sacks-gruppens experiment, har framför allt visat sig vara hälsosam för diabetikerna. Det finns ett dussintal kontrollerade studier som visat att vikten rasar och alla diabetesparametrarna förbättras med denna metod och att somliga till och med kan slänga insulinsprutan.

Det är emellertid inte alls säkert att samma kost gör lika stor nytta hos andra. I Läkartidningen nr 41, 2004 berättade jag till exempel om en svensk-amerikansk studie av Cornier och medarbetare. De hade studerat effekten av två kalorifattiga dieter hos friska, överviktiga kvinnor; den ena dieten var kolhydratfattig och fettrik, den andra fettfattig och kolhydratrik. Det visade sig att de kvinnor som hade nedsatt insulinkänslighet minskade mest på den kolhydratfattiga och fettrika dieten, medan kvinnorna med normal insulinkänslighet hade störst nytta av den kolhydratrika och fettfattiga. Man kan alltså banta lika bra med en kolhydratrik som med en kolhydratfattig kost, förutsatt att insulinkänsligheten är normal. Tyvärr är den inte det hos majoriteten av de rejält överviktiga.

Men i Sacks-studien hade man inte blott använt samma mängd fett i de två dieterna; man hade också sett till att alla riskfaktorer, inklusive insulinkänsligheten, var jämt fördelat mellan grupperna, såsom man alltid gör i korrekt randomiserade studier. Om det fanns lika många med insulinresistens i varje grupp och lika många utan blir effekten av bantningen givetvis densamma. Och det finns säkert andra olikheter mellan oss människor som kan störa ett bantningsexperiment. Några känner vi till.

Det är en utbredd uppfattning att kroppen kan jämföras med en bombkalorimeter; att till exempel samma mängd kalorier resulterar i samma viktökning hos alla människor. Här glöms bort att värmeproduktionen varierar. Några har alltid varm hud, andras är jämt kall. Några svettas livligt, andra gör det sällan. Kanske beror det på att vi har olika mängder av det värmealstrande bruna fettet.

Hos de som äter kolhydratfattigt pågår glukoneogenes, de processer som omvandlar aminosyror och glycerol till glukos. Och glukoneogenes kostar lite extra kalorier. Är kolhydratintaget extremt lågt kan det uppstå ketos, resulterande i att energirika ketonkroppar och kväveföreningar försvinner med urin, avföring och andning. Att några tappar mer i vikt på en fettrik, kolhydratfattig kost än på en isokalorisk kolhydratrik kost är således inte i strid med fysikens lagar.

Vi är alla olika – även när det gäller ämnesomsättningen. Lägg alltså inte ner debatten, som professor Rössner föreslår, låt den fortsätta. Kanske kan den stimulera kreativa forskare till att starta mera fruktbara experiment än Sacks-gruppens.

Uffe Ravnskov

Uffe Ravnskov
är docent, Lund.

Dela artikeln:

Dagens Medicins nyhetsbrev

Välj nyhetsbrev