Få hela storyn
Starta din prenumeration

Prenumerera

fredag07.05.2021

Kontakt

Annonsera

Meny

Starta din prenumeration

Prenumerera

Sök

Debatt

”Vi är inte passiva - vi arbetar!”

Publicerad: 6 februari 2015, 08:23

Foto: Joel Marklund/Bildbyrån

Lars Breimers jämförelse mellan då och nu är inte rimlig, skriver Håkan Brunnström i en replik på ett tidigare inlägg.


Lars Breimers jämförelse mellan 1974 års och 2013 års sjukvård är uteslutande baserad på en rent matematisk beräkning. Här finns inget resonemang eller statistik över vilken sorts sjukvård som utfördes för fyrtio år sedan och om hur utvecklingen gått framåt. Under fyrtio år har sjukvården genomgått en ofantlig specialisering där varje tidigare specialisering uppdelats alltmer. Det innebär att läkare och sjuksköterskor inte längre är utbytbara mellan kliniker eller ibland inte ens inom dessa, därför åtgår betydligt mer personal än tidigare. Se även Jonas Ludvigssons inlägg på DN Debatt (2/2 2015) där han visar hur en läkare av i dag fördelar sin arbetstid mellan patientkontakt och nödvändig administration.

Det positiva resultatet är att vi fått en sjukvård som i dag botar sådant som för fyrtio år sedan var obotligt. Den medicinska forskningen i kombination med informationssamhället ger människor möjlighet att ställa ständigt ökande krav på att bli botade oavsett vilken åkomma man lider av. Många delar av vården drivs framåt i ett rasande tempo. I dag är ”70 det nya 50” det vill säga 70-åringar lever som 50-åringar gjorde för fyrtio år sedan. Men denna utveckling är inte möjlig utan en ökning av specialiseringen inom vården. Lars Breimer bortser helt från detta. För honom är en läkare en läkare även när fyrtio år gått och en ny generation tagit över.

Breimer efterlyser incitament i vården som skulle driva den framåt. Men det finns redan i mängder av varianter. Jag minns hur landstingsrådet för 25 år sedan ojade sig över hur dyrt det blev när höft- och ögonoperationerna drevs framåt med beting. ”Men å andra sidan; nu går nyopererade människor för 100 miljoner här på våra gator”. Det har därefter varit ”Perssonpengar” och ”alliansmiljarder” för vårdgarantin och senast två miljarder till cancervården.

Laboratoriemedicin är min disciplin sedan fyrtio år. Tyvärr finns det de som undrar ”vi vet inte om de behöver svaret så fort” eller ”men proverna är inte akuta”. Själv drivs jag av tanken att varje provrör representerar en patient och att alla provsvar ska kunna erhållas inom några timmar efter att provröret kommer till labb. Ett mål som vi nått där tekniken möjliggör det.

Trots denna enorma utveckling kostar vården inte mer i dag än 1977 det vill säga 10 procent av BNP. Jag vet att detta kan ifrågasättas, men variationen har varit mellan 8 och 10 procent där de lägsta nivåerna var i mitten av 1990-talet.

Så medan Lars Breimer funderar över hur han ska få dessa passiva läkare och sjuksköterskor att bli aktiva så konstaterar jag: VI ARBETAR!

Relaterat material

"Vad gör alla dessa egentligen?"

Dela artikeln:


Dagens Medicins nyhetsbrev

Välj nyhetsbrev