”Vi är öppna för en dialog om läkemedelsfrågor”

I en debattartikel i Dagens Medicin nr 6/22 argumenterar Vårdförbundet tillsammans med Lif för en utökad förskrivningsrätt för specialistutbildade sjuksköterskor och barnmorskor. Utan något underlag påstås att detta skulle leda till ökad kvalitet och lägre kostnader för vården. 

Både vården och läkemedel utvecklas snabbt. Läkemedel blir mer potenta och mer anpassade för särskilda patientgrupper. Utvecklingen innebär krav på nya arbetssätt med utökad samverkan över yrkesgränser. 

Läs mer: Primärvårdsförslagen möter politiskt motstånd 

Svenska läkaresällskapet, SLS, och Svensk förening för allmänmedicin, Sfam, är positiva till en ökad kompetens inom läkemedelsområdet för specialistutbildade sjuksköterskor och barnmorskor. Det är nödvändigt för att kunna hantera dagens och morgondagens mer avancerade läkemedel. Det behövs också för att förbättra samverkan inom vården. Därför finns goda skäl att öppet diskutera roller och ansvar i läkemedelskedjan. Men den diskussionen måste utgå från en samsyn kring vilket ansvar olika bedömningar och åtgärder innebär. Denna utgångspunkt saknas tyvärr i debattartikeln från Vårdförbundet och Lif.

För SLS och Sfam är det en avgörande principiell skillnad mellan legitimerade läkares generella rätt att förskriva läkemedel och den begränsade förskrivningsrätt som andra yrkesgrupper har. Läkare är den enda yrkesgrupp som kan och ska ta det fulla ansvaret för patientens samlade behandling. Det innebär ansvar för det ordinerade läkemedlet och hur det påverkar och påverkas av patientens andra läkemedel, men också icke-farmakologiska behandlingar och andra sjukdomar hos patienten. Problemet i dag är att för få av de förskrivare patienter möter kan ta detta helhetsansvar vid varje ordination. För att komma till rätta med detta behövs bland annat en utbyggd primärvård med fler specialister i allmänmedicin.  

De förslag som framförs i debattartikeln väcker en rad frågor. Det är sant att trots att sjuksköterskor har en begränsad förskrivningsrätt sedan decennier så används detta i mycket varierande grad. Det finns många förklaringar – både organisatoriska och personliga – till att så är fallet. En djupare analys av detta behövs. 

”Receptförnyelse” är ett begrepp som saknas i författningar. Ett recept på läkemedel innebär beslut om en behandling – en ordination. Den som skriver receptet tar ansvar för att behandlingen är lämplig för patienten. Att ”förnya ett recept” inom till exempel ”reproduktiv hälsa, perinatal och sexuell hälsa” innebär att ta över det fulla ansvaret för en ny behandlingsperiod. Den tidigare förskrivaren vet ju inte hur patientens hälsotillstånd förändrats sedan det förra receptet utfärdades. Det är i princip en ny ordination med samma ansvar som att påbörja eller avsluta en behandling. Det kan gå snabbt och se enkelt ut men kräver både rätt kompetens och kännedom om patientens tillstånd. Att det kan gå snabbt innebär inte att ansvaret är mindre. 

Förslaget att barnmorskor och sjuksköterskor med förskrivningsrätt ska kunna skriva recept på receptfria läkemedel är otydligt. Receptfrihet ges av Läkemedelsverket för vissa styrkor och förpackningar när dessa är lämpliga för egenvård. Egenvård innebär att patienten själv kan bedöma behov av läkemedlet och följa upp effekten. En ordination från vårdpersonal behövs därför inte. I dag gäller redan att det är substansens egenskaper och de tillstånd som behandlas som är avgörande för vilka läkemedel som ingår i en begränsad förskrivningsrätt. Att enskilda styrkor och förpackningar är receptfria är ovidkommande vid denna bedömning. 

Svenska sjuksköterskor, barnmorskor och läkare arbetar nära i team i svensk hälso- och sjukvård. Där ser vi och uppskattar varandras kompetens och kan utveckla vården av den enskilde patienten. SLS och Sfam är öppna för en dialog med Vårdförbundet och övriga professionsföreningar som företräder sjuksköterskor och barnmorskor kring hur vi gemensamt på bästa sätt får bättre kompetens kring läkemedelsfrågor. Men alla diskussioner om förändrade roller måste utgå från vilket ansvar som följer med detta.

Tobias Alfvén, ordförande, Svenska läkaresällskapet

Mikael Hoffmann, ordförande, Svenska läkaresällskapets kommitté för läkemedelsfrågor

Magnus Isacson, ordförande, Svensk förening för allmänmedicin