Få hela storyn
Starta din prenumeration

Prenumerera

Fredag30.10.2020

Kontakt

Annonsera

Meny

Starta din prenumeration

Prenumerera

Sök

Debatt

”Vi är oroade över självmordsrisken hos äldre”

Publicerad: 9 Juni 2020, 09:47

Foto: Huntstock

Skapa nya nationella riktlinjer för användning av antidepressiva till äldre, föreslår bland andra Barbro Westerholm (L) och professor Yngve Gustafson i en replik.


Vi tackar för kommentaren av Ludvigsson, Sparring Björkstén, Sigström, Waern, Karlsson, Aguilar-Palomino, Gustavsson och Skoog till vår tidigare debattartikel om depression hos äldre.

Ludvigsson och hans medförfattare skriver att ”antidepressiva läkemedel /…/ visst hjälper mot depression hos äldre”.

Men vi kan inte komma förbi Statens beredning för medicinsk och social utvärderings, SBU, systematiska litteraturöversikt från 2015 som visade att där fanns tre studier av medelhög kvalitet som visade frånvaro av bättre effekt för antidepressiva än för placebo. I en av studierna där man bedömde tillfrisknande, remission, var resultatet bättre för placebo än för antidepressiva. Det har såvitt vi vet inte publicerats några nya studier i frågan sedan dess och den av Ludvigsson och medförfattare angivna källan Kok och Reynolds är en översikt som inte förändrar SBU:s resultat.

Ludvigsson med flera resonerar att ”… optimerad depressionsbehandling kan förebygga suicidalt beteende och minska suicidtankar hos äldre”. Deras referens, en artikel av Okolie med flera lyfter fram ”collaborative care”, vilket väl är just optimerad behandling, se Alexopoulos med flera, 2009. ”Collaborative care” i den aktuella studien var att en samordnare stödde både patienterna och allmänläkarna så att de bättre skulle följa riktlinjerna som föreslog antidepressiva i första hand. Kontrollgruppen var den sedvanliga vården på vårdcentralen, med lägre följsamhet till riktlinjerna. Bägge grupperna fick sedan utifrån preferenser och klinisk bedömning behandling med antingen bara läkemedel, läkemedel plus psykoterapi, enbart psykoterapi eller ingen behandling alls. Efter två år var det ett självmordsförsök och ett självmord i interventionsgruppen och tre självmordsförsök i kontrollgruppen. Självmordstankarna minskade till samma nivå i bägge grupperna. Det är svårt att dra några slutsatser från denna studie både därför att resultatet var så likartat och att deltagarna fick så varierande behandling.

Vi är oroade över självmordsrisken hos äldre – som det är nu är både självmordstalen och förskrivningen av antidepressiva högst i befolkningen för gruppen 75 år och äldre. Här finns för lite kunskap men en bidragande orsak kan vara att antidepressiva hos äldre har visat sig öka risken för våldsamt självmord fyrfaldigt under insättningsperioden, se Juurlink, 2006, och Forsman med flera, 2018. Detta noteras även av Ludvigsson och medförfattare som poängterar den stora vikten av uppföljning. För att få mer kunskap är det viktigt att biverkningsrapporteringen till Läkemedelsverket verkligen fungerar vid nytillkomna självmordstankar, självmordsförsök och självmord vid medicinering med antidepressiva.

För att föra denna viktiga fråga vidare föreslår vi nya nationella riktlinjer för användning av antidepressiva till äldre baserade på SBU:s utvärdering samt uppföljning av behandlingsresultaten genom epidemiologisk analys av uppgifter om patientpopulationen i våra hälsoregister och receptregister.

Vi håller med Ludvigsson och medförfattare om att det är viktigt att kunna erbjuda en ”mer individanpassad och effektiv behandling”. I en sådan bör det ingå en noggrann bedömning av kroppslig sjukdom, näringsbrist, sömnapné och kognitiv förmåga. Vidare är det viktigt med möjlighet att välja bland flera behandlingsalternativ. Sådant som ligger nära till hands är familjeterapi, sorgegrupper, fysisk aktivitet samt gruppterapier med bred inriktning som bild, bokterapi, existentiella grupper, dans och drama för att skapa meningsfulla sammanhang och bryta social isolering. Vid läkemedelsgenomgång måste vi identifiera läkemedel som kan ge nedstämdhet. Det är även viktigt med tillgänglig och fungerande psykoterapi för posttraumatisk stress, eftersom reaktioner på tidigare trauman i livet kan återkomma med stor kraft när arbetslivets och det sociala livets distraktion och skydd minskar. Avslutningsvis instämmer vi med Ludvigsson och medförfattares uppfattning om att forskningen om psykisk ohälsa bland äldre behöver utvecklas och utökas väsentligt för att få ett bättre och starkare kunskapsunderlag i vård och behandling för denna grupp.

Barbro Westerholm, professor emeritus i läkemedelsepidemiologi och riksdagsledamot för Liberalerna

Yngve Gustafson, professor i geriatrik, Umeå universitet

Göran Högberg, psykiatriker och psykoterapeut

André Marx, ST-läkare i allmänmedicin, Björkhagens Husläkarmottagning

Anne-Marie Boström, docent i omvårdnad, Karolinska institutet, Stockholm

BARBRO WESTERHOLM, YNGVE GUSTAFSON, GÖRAN HÖGBERG, ANDRÉ MARX, ANNE-MARIE BOSTRÖM

Dela artikeln:


Dagens Medicins nyhetsbrev

Välj nyhetsbrev