Få hela storyn
Starta din prenumeration

Prenumerera

torsdag06.05.2021

Kontakt

Annonsera

Meny

Starta din prenumeration

Prenumerera

Sök

Debatt

”Vi behöver mer övning – och skyddsutrustning”

Publicerad: 27 februari 2015, 06:00

Landstingen och ambulansbolagen skyller på varandra, skriver debattören.


Ämnen i artikeln:

Ambulanssjukvård

Alarm Ambulansförbundet har flera gånger tidigare belyst den otrygga verklighet som möter personal inom blåljusyrket. Förbundet har därtill kritiserat Stockholms läns landstings påstådda beredskapsförmåga som ambulans­personalen är satt att vara alibi för.

Förbundet får dagligen in rapporter om situationer där hot och våld förekommer mot personal som kommer för att hjälpa människor vid olycksfall och sjukdom. Det hör i dag inte till det onormala att undsätta kniv- och skott­skadade personer, eller personer som grovt misshandlats. Denna utveckling skapar naturligtvis ohälsa hos personalen, som tillsammans med en icke aktiv beredskap utgör orsaken till att många väljer att lämna ambulanssjukvården.

För den ambulanspersonal som regelbundet får vårda skjutna eller grovt misshandlade, ibland dödligt sårade, personer och regel­bundet får möta ond bråd död, ökar risken för posttraumatisk stress och mental utmatning. När vi från fackligt håll kräver övning, beredskap och skyddsutrustning, uteblir svaren från landstinget. De hänvisar till ambulans­bolagen, som i sin tur hänvisar till landstinget. Vad vi i stället möter är en vilja att höja ambulansens uppdragsstatistik och tillföra fler icke beredskapsfrämjande uppgifter som närmast kan betecknas som mobil hemtjänst. Landstinget arbetar envetet för att maximera ambulansproduktionen, och ambulanser skickas konstant från ett distrikt till ett annat i den så kallade gränslösa dirigeringen.

Ambulanspersonal som attackeras eller hotas när de undsätter personer i behov av vård måste tillförsäkras en god säkerhet, övning och tid för återhämtning. Rapporterna om angrepp på räddningspersonal duggar allt tätare i Sverige. Det råder inget tvivel om att riskerna ökat markant och att åtgärder måste till för att skapa en patientsäker och bättre arbetsmiljö.

I dag tvingas ambulanspersonal ofta kräva polis­eskort. Varje vettig människa inser vilka konsekvenser det blir om utryckande ambulanser stoppas eller för­senas, eller används i strid med den beredskapsordning som betyder att ambulansen ska stå i beredskap vid större olyckor. Det utgör skillnaden mellan liv och död. Tydlig lagstiftning finns, där krav på övning och beredskap tydligt beskrivs. Landstinget intar dock en mot invånare och räddningspersonal nonchalant tolkning av lagen, vilken baseras på en distanserad kontorsvy av verklighetsfrämmande ambitioner att använda ambulanserna maximalt. Fler än någonsin väljer att lämna en ambulanssjukvård utan övning, beredskap och säkerhetsrutiner.

Detta landstingsexperiment är lika meningslöst som livsfarligt, och så länge lagstiftning vantolkas av landstinget och ambulanspersonalen används som förbrukningsvara är länets färggranna beredskapsplaner inte vatten värda.

Ambulanspersonalen måste tas på allvar och beredas stöd och säkerhet för att hantera konsekvenserna av en nedmonterad beredskap.

Ämnen i artikeln:

Ambulanssjukvård

Dela artikeln:


Dagens Medicins nyhetsbrev

Välj nyhetsbrev